Söndag den 2 oktober 2005, kl 21:51. Det är fortfarande svart framför ögonen. Jag har inte slagit i marken än, åtminstone har jag inte känt det.
Flickvän, seendes veckobrevsskribent försöka skriva veckobrev med ansiktet i händerna framför en tom skärm:
”Är det svårt?”
Veckobrevsskribent, flyttandes ansiktet några centimeter upp från händerna:
”…ja, det… fan… jag… (suck) … eller…”
(Lång tystnad. Inget och ingen rör sig, förutom flickvännen som lämnar rummet.)
Veckobrevsskribent, tyst tyst tyst till sig själv:
”Det är svårt att hålla på Öster.”
Ja. Det är svårt att hålla på Öster just nu.
Nej. Inte så att det objektivt sett är svårt, eftersom det trots allt går så pass bra. Vi ligger långt före lag som GAIS, IFK Norrköping och Örebro i kampen om en plats i Allsvenskan. Ljungby och föreningens själva existens har absolut inget med striden att göra. Inte André Cedermarker heller. Nuförtiden köper vi spelare från Djurgården och HIF som fixar målen. (Alltså, fy bubblan vad coolt allt det här är när man sätter in det i lite perspektiv. Vilket år, vilken säsong, vilka matcher, vilken Björn, vilken John, vilket Mackeskott, vilken Bild, vilka tokiga bönder till supportrar, oj oj oj, vad man kommer minnas 2005.)
Nej. Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej. NEJ. Tänk inte så, inte när segern och framgången står på spel. Det där är faktiskt en helt sjukt oviktig parentes just nu. Nästan löjeväckande oviktig. Trivial. Hånfull.
Nej. Hela det i förväg tilltänkta temat för det här veckobrevet måste strykas. Skärmen får fyllas med det som kommer fram naturligt. Orkar inte tänka. Orkar inte formulera mig. Orkar lika lite som det känns verkligt med siffror som de här i en match som den här.
Jaha. SMS från Henke: ”Hur jävla svårt kan det vara? Är man inte motiverad för så här viktiga matcher har man inte i Allsvenskan att göra”. Visst är det så. Men samtidigt, nej, inte egentligen. Klart som attan man kan vara ett lag värdigt framgång trots att man misslyckas i en eller två matcher. Det finns inget som heter ”ha i Allsvenskan att göra”. Åtminstone inte utöver det uppenbara faktumet att flest poäng räknas och de två bästa går upp.
Nej. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är svårt att hålla på Öster just nu, av en väldigt specifik anledning. Jag vet nämligen inte vad jag ska känna. Jag har panik, en tyst gnagande panik, för att jag inte vet vad jag ska känna. Ska jag hålla huvudet kallt? Ska jag tänka att det minsann skiljer minst fem pinnar och att det enda som kan sabba det här nu är om alla börjar stirra runt istället för att fokusera på de trots allt ganska lätta matcherna som återstår? Ska jag bara vara förbannad på matchen idag, för att den i sig är så fruktansvärt upprörande? Ska jag börja ändra den bild som mot min vilja vuxit fram i huvudet, bilden av glädjetårar på Vallen och en Joel som snubblar när han försöker storma den nyallsvenska planen och blir skitig om knäna, rullar sig i gräset och bara bara bara garvar? Fortsatt lugn och tillförsikt? Oro? Panik?
Nej. Inte fan vet jag.
Nej. Ett desperat sökande som inte leder någonstans. En storförlust eller en magnifik seger kan man åtminstone relatera till. En konkret sorg kan övervinnas, och det värsta ruset efter ett dygns firande förbyts också förr eller senare i mer rationellt tänkande. Men den här förvirringen, ovissheten, är…
…fullständigt…
…jävla…
…förlamande. FÖRLAMANDE, säger jag.
Nej. Skärmen kunde lika gärna fortfarande varit tom. Det här
veckobrevet är dött. Stefan Rodevåg dödade det.
Veckans tips: GAIS – Trelleborg 2-0
