Året var 1999. Östers största stjärnor i serielunken i division I Södra hette Claes Green, Christer Thor, Nicklas Persson, Christoffer Olofsson och Mattias Johansson. Det var den här kvintetten som blev över efter det allsvenska uttåget 1998, resten av laget hade flytt rödblått. Green hade problem med skador, Thor, som värvades skadad från Energie Cottbus 1998 hade problem med knäet även 1999, Persson var tillsammans med Green den enda riktiga klasspelaren i truppen, Olofsson var den eviga reserven även i division 1 och Mathias Johansson var en 1-årig värvning från Växjö Norra.
De här spelarna, ”stommen”, hade tillsammans med ett gäng lokala talanger panikvärvade från division III och neråt en närmast omänsklig uppgift: Att sluta sämst sjua i division I Södra. Pengar fanns från dag till dag, inställda månadslöner var vardagsmat. Hela föreningens existens var hotad.
De här spelarna stod för lågvattenmärket som vi känner till det. Stenungssund hemma. Ni har hört det förut; från den här krönikören, från andra krönikörer eller bara från folk som var med då. 0-3 till Stenungssund, Thomas Ravelli stod i mål(då Green var skadad) och fotbollen var så erbarmligt usel att… ja det var omöjligt att se att det var Öster som var på planen. Man kunde lika gärna ställt dit 11 statister med någorlunda rätt utseende.
Idag fick det lågvattenmärket konkurrens. Stor konkurrens. Jag är banne mig inne på att det är till och med var sämre fotboll idag än vad som presterades 1999 mot Stenungssund. Jag är inte bara besviken, jag är vansinnigt arg hur Östers IF kan få se ut så här på en fotbollsplan 2007. Och att ingen, ingen förutom de upprörda åskådarna som tvingades beskåda eländet verkar ta det på allvar. Så känns det.
Inför matchen läste jag följande utdrag ur en intervju med Stille från Östers officiella hemsida:
”Väldigt bra att vi fått en hel träningsvecka utan tävlingsmatch som brutit rutinen. Vi har haft bra med intensitet och kvalité på träningarna och det är viktigt att det positiva från träningarna följer med till match.”
Det där framstår med facit i hand som… nej låt mig säga så här: Om det såg ut så här på träningarna och de var bra så vill jag inte beskåda de dåliga. Jösses.
Nu förväntar jag mig inget annat än en total uppsträckning från ledningens sida, ända från styrelsetoppen rakt ner till minsta timanställd. Nu är timman slagen, det är några få omgångar kvar i årets Superetta som avgör om Östers IF ska tillhöra elitidrotten 2008 eller inte. Till sitt förfogande har ledningen den bästa spelartruppen på 10-15 år, det borde inte vara en omöjlig uppgift att klara av. Östers IF är ingen pajasförening man kör ner i skiten hur som helst, det finns en stolthet i de rödblå färgerna som innebär att även om vi förlorat med 10-0 så ska man kunna gå av planen och känna att man försökte allt.
Eller är det bara jag som känner så där? Är det okej att misslyckas så kapitalt till förmån för det långsiktiga sportsliga tänket som inte skall äventyras? Att göra en trupp som till en början bestod av flera landslagsmän till ett lag i Superettans absolut lägre bottenskikt utan egentlig långsiktig ljusning i sikte? Jo – vi har nyligen spelat bra fotboll borta mot ett Peking som kanske har lite bekymmer med motivationen just nu. Det såg också hyggligt ut hemma mot Sundsvall när vi inte heller hade direkt press på oss.
Men nu, idag, just nu… Varenda match som återstår är press. Press, press, press. Sexpoängs bottenkollegamöten varvade med måstepoängsmatcher. Supportrar och media kommer även i fortsättningen att följa varje steg, varje missad passning, varje missad coachning, ända tills det är över och vi vet om säsongen är en katastrof eller en total katastrof.
Så är det. Bara att acceptera läget. Om man kunnat undvika ordet KRIS tidigare så står det nu målat med röda bokstäver på samtligas hornhinnor.
1999 hade vi ett lag som vi nog alla är överens om var bra mycket sämre än det som vi ställde på planen idag. Det är två skilda världar, från förvirring och tomt i lönekuverten till en stabil förening med bra löner. Ändå kämpade killarna från 1999 för den förening de gjort till sin, för de rödblå färgerna och för de fåtal supportrar som orkade ta sig igenom eländet. De klarade av sin omänskliga uppgift. Med bravur dessutom.
Jag hoppas att 2007 års upplaga är villiga att åtminstone försöka lösa den än så länge överkomliga uppgiften. Från och med nu vill jag aldrig se mitt Öster så här håglöst och menlöst igen. Jag vill se mitt Öster med hjärta och inställning från minut 1 till minut 90 eller när domarjäveln nu blåser av.
//Z
