Veckobrev

Bryt ett mönster, vetja

En summering av juli är på sin plats när våra ordinarie veckobrevsskribenter antingen tagit semester eller på annat sätt fortfarande är indisponibla efter Norrköpingsresan. Fast juli är ju ändå alltid juli. Tanken är att man ska ha semester, säger dem som vet. Men vad är egentligen semester? Och vad tar man semester ifrån?


Själv har jag tillbringat sju dagar på Öland med min fru och mina två barn utan Internet och dator, utan alla mina MP3:or, med tre kanaler på en TV från sjuttitalet och ett väder som pendlat mellan uselt och ganska så värdelöst. Men jag lyckades åtminstone bryta mönster, och nu snackar vi inte anglofilskt Burberryrutigt utan beteendemönster. Nog så viktigt att göra ibland.

Öster har ju också börjat bryta sina vanliga mönster. Ta tillexempel Norrköping. Regnet öste ner, undermålig fotboll och inga chanser. Låter det som en typisk Österseger? Inte precis va. Vi Östersupportrar tillhör normalt inte kategorin människor som uppskattar arbetssegrar, utan vårt rödblåa lag ska helst förnedra motståndarna med överlägset passningsspel – det är vad som krävs för att vi surbukar på Norra Stå ska få ett äkta leende på läpparna. Vi ska vara ett spelande lag i alla väder. Men skitmålet i 88:e på Idrottsparken, det handlade om något annat. Att det faktiskt kan löna sig att springa en hel match som min nyfunne hjälte Peter Wibrån gjorde. Han slog knappt en passning rätt (det gjorde iochförsig ingen annan heller) men han var med och nära bollen hela tiden… Jag njöt i fulla drag över att det var just han som fick avgöra. Och att vi har börjat se ett nytt mönster i vårt Österlag, en dimension till – förmågan att ta de där viktiga arbetssegrarna.

Det är faktiskt först nu som jag börjar inse att vi kan ha något på gång redan i år. Och det resonemanget handlar inte bara om att våra etablerade spelare som Pelu och PC kommit igång bra efter skador och dålig form, utan att våra komplementsspelare lyft sig. Vi har fått inhoppare som levererar och inte bara bidar sin tid, en backlinje som är homogen och intressant och som toppen av berget – en laganda som sannerligen inte går av för hackor. Frågan är om det räcker för Allsvenskan. Ingen vill ju se ännu ett 2003. Men vårt nuvarande lag känns inte lika naiva som det extremtekniska lag som fick chansen då, utan stommen känns betydligt mer komplett. Och komplett är just vad som behövs; lagom mix mellan rutinerat och färskt, tekniskt och fysiskt, snabbt och placeringssäkert o.s.v…

Äh, jag är fortfarande så insnöad på Pekingupplevelsen att jag börjat flumma iväg på allvar. Det är alldeles för långt kvar för att man ska kunna säga någonting. Kom ihåg: En match i taget. Senast idag hörde jag återvändande Andreas Jacobsson i Helsingborg använda den välkända Stig Svensson-klyschan i en intervju i TV-programmet Avspark.

Men tillbaka till mönsterbrytningen igen. Jag ska bryta ett mönster till; nämligen det att jag lovar alltid en massa när det gäller eastfront.net men lyckas inte hålla något. Jag ska bryta mönstret iochmed att jag från och med nu inte kommer att lova någonting eller sätta upp någon som helst deadline. Anledningen till detta är att jag har så smått börjat bygga nästa version av sidan som kommer att bli den största förändringen rent tekniskt i EF:s internethistoria, och börjar inse hur mycket jobb det kommer att bli. Problemet är att det måste göras för att vi ska kunna gå vidare. Den här sidans mål har alltid varit att tillhandahålla en så pass bra sida för Östers supportrar som det bara är möjligt med oavlönat arbete, och nu på sistone så har jag börjat tänka på att någon gång ska ju någon ta över mitt jobb i EF också. Då vore det minst elakt att lämna över dagens kakafoni i olika programmeringsspråk, stilar och egenutvecklade verktyg.

Alltså – En match i taget. Någon gång blir den färdig. Eller i alla fall surfbar.

Några som inte brutit sina mönster men borde göra det är kvällstidningarna. Inte nog med att deras nyfunna koncept ”en-blogg-per-anställd” avslöjar gigantiska brister hos deras skribenter, deras sportbilagor är bedrövliga. För att få åtminstone lite hum om vad som händer i världen försåg sig undertecknad med Aftonbladet några dagar i rad på Öland och det enda som hände var att man fortfarande inte hade någon som helst jävla aning om vad som egentligen hänt i världen utan istället retat upp sig på X antal sjuka artiklar.

Just Aftonbladets rosa Sportblad har t ex specialiserat sig på att mobba Sveriges största fotbollsspelare i modern tid – Zlatan Ibrahimovic. De utför den här mobbningen på det allra fegaste sättet – de vet att han är populär i stugorna och vågar därför inte längre såga honom helt. Med rubriken ”Rea på Zlatan”, undertexten ”Juventus sänker priset” och kryddat med en bild där spelaren i fråga gömmer ansiktet i händerna får vi reda på att Juventus sålt 25000 säsongsbiljetter färre än rivalen Milan och därför sänker – biljettpriserna. Ridå för helvete. Avgå någon.

Min äldsta son – nu 6-årige Oscar – gillar däremot Sportbladet skarpt och läser tabellerna i den likt en präst förmodligen läser Bibeln. Då och då tar jag ju dessutom med honom på Östermatcher, och då är favoriten att läsa matchprogrammet tills han kan det utan och innan. När jag försöker förklara att fotboll inte bara handlar om att vinna, göra X antal mål eller att kunna alla moderklubbar för en specifik spelare så skakar han oförstående på huvudet. Fotboll handlar om att vinna matcher och komma högst i tabellen. Som spelare handlar det om att göra så många mål som möjligt. Och det är faktiskt intressant att kunna moderklubbar. Vem kan säga emot en sådan logik? Funderar på att ringa barnpsyk för att be om råd, men då lär jag bara bli odugligförklarad som far. Tuff skit.

Men för er som inte provat på att skaffa er ett liv ännu med en luttrad MalinStalin-fru och oskyldigt bedårande barn så kan jag bara berätta att stoltheten när ens son – född 1999 – krossar Sandsbro AIK med tre mål varav ett på volley rätt upp i nättaket till och med övergår mitt förstånd. Sen får man tänka bort att Växjö Norras matchställ är en kopia av AIK:s. Nästa säsong så blir det dock antagligen transfer till de rätta färgerna, då de 98:or som han spelar med idag blir ett eget fotbollslag och Öster börjar ta in 99:or till ungdomsverksamheten. Men vi får se vad de erbjuder. Jag nöjer mig inte med mindre än vad Rasmus Elms mamma gjorde… hoppsan nu ska jag inte avslöja för mycket, nä.

Avslutar nu med ett gäng aforismer som är ett slags finare ord för korta tankar. Lite som avart är ett finare ord för Östersupporter, ja ni förstår säkert:

Kalmar FF mötte GIF Sundsvall och matchen slutade 0-0. ”Såna här matcher måste vi vinna om vi ska vara ett topplag”, menade Kalmars Henrik Rydström i media. Han är en rolig prick den där Rydström.

Gudfadern I och II har visats i TV nu. Har ni inte sett dem är det bara att beklaga, och har ni som jag sett dem för många gånger redan så vet ni vad jag menar. Kvalité rakt igenom. De Niro är magnifik i II:an.

Pekingminne 1: Vem kom på idén att trycka upp en skitful collegetröja med Östers logotype på ena sidan, en lokal hockeyklubbs logotype på den andra och sedan auktionera ut den i en supporterbuss full med Tingsrydssupporters? Jag avslöjar inte vad som hände, men utgången var något väntad.

Pekingminne 2: Det är bra att ha den gode Ekström att diskutera Morrissey och Smiths med, även om vi båda är precis lika genomusla på att komma ihåg låttitlar.

Pekingminne 3: Regnet i Norrköping fick min videokameras batteri att däcka, därav det lilla filmandet på hemr
esan. Men det kommer fler tillfällen att filma vanställda människor, en match i taget.

”Det kunde varit jag” med Alf sitter fastnaglad i skallen och vägrar släppa. Jag försöker bearbeta med 80-tal som suveräna The Alarm och svartrockande The Mission men det hjälper bara inte.

Nä, nu bryter jag mönstret en gång till genom att avbryta detta veckobrev.

Lev väl.