Jag har blivit biten av Tse Tse flugan, tältat i djungeln samt skrämt iväg en Leopard. Malariamygg med dödligt gift har surrat över mitt huvud. Jag har badat ihop med hajar i Indiska Oceanen och jag har ätit färgglada frukter jag inte kan namnet på. Crocodile Dundee, släng dig i väggen. Den värsta Bushmannen är ingen mindre än jag själv, Bin Lindstig
Samtidigt som den glödheta matchen mot länslaget och den strålande Atiba-affären genomfördes har jag varit långt borta från händelsernas centrum. Jag har varit i Tanzania. Där spanade jag in ett par ungdomsmatcher. De flesta spelarna var långa och smala och hade tändsticksben och såg ut som Atiba. Planen de spelade på får Värendsvallen att se lika vacker ut som Edens Lustgård. Regnvatten hade dragit upp stora fåror i banan, framför ena målet fanns en ca 30 cm djup grop, en stor sten låg i vägen på planen men var för tung för att lyftas bort, o.s.v. Trots planens beskaffenhet såg man sällan några Paldanpass.
Jag fick tillfälle att besöka en fattig by på landet. Här försörjde sig många kvinnor på att brygga eget majsbrännvin. Priset för tio liter låg på 1500 Tanzanianska skilling, vilket motsvarar 10 svenska kronor. Det ni avarter, där skulle ni varit med. En Coke kostade 1,40: -, att åka taxi inom en stad kostade oftast 14: – för fyra personer. En dag bestod min lunch av en grillad majskolv för 70 öre. Som ni förstår var det svårt att göra av med sina pengar. Inte ens gubbarna i Östers styrelse hade lyckats sumpa bort hela reskassan.
Standarden på restauranger och hotell var minst sagt ojämn. På vårt hotell i Dar Es Salaam smakade kaffet Te, Tet smakade ingenting och juicen smakade dåligt kranvatten. Arbetsplaneringen var det god Österklass på. När man ville ha en vattenflaska gick man fram till en disk och beställde. Där satt en tjej som skrev upp beställningen på en lapp och gav till en annan tjej som stod två meter bort. Hon sträckte ut armen genom en lucka och gav lappen till en tredje tjej som gick och hämtade vattenflaskan. Vattenflaskan gavs sedan till tjejen i mitten, hon vid luckan, som levererade den på en bricka till kunden. Tänk er själva: Widén är sugen på kaffe och mailar till Ola Rydén, Ola säger sedan till Kuno som snällt går och brygger en kopp kaffe. Sedan kommer Kent Axelsson och dricker upp kaffet varpå Widén får skicka ett nytt mail till Ola o.s.v. Under tiden detta fortsätter så tröttnar alla hugade spekulanter på att vänta på svar om Öster är intresserade av att sälja Atiba, varpå endast Helsingborg återstår.
Åter till resan. Vårt sällskap hade fått tips om en restaurang i centrala Iringa. Efter ett tag kom en kypare vars engelska kunskaper begränsade sig till yes och no. Jag är dock inte helt säker på att han visste vad orden betydde. Han gav oss efter viss tvekan restaurangens enda meny. Eftersom vi var tretton personer frågade vi om det fanns fler menyer, och han svarade no. Efter en korts tids diskussion gjorde vi en beställning. Det visade sig dock att allting var slut utom majssoppan. Vi rynkade på våra näsor varpå kyparen försvann. Efter dryga tjugo minuter dök han upp med en tjej som faktiskt kunde engelska. Vi gjorde våra beställningar och fick vänta en och en halv timme på maten. När den sedan kom smakade den som Ola P och Skägget jobbade i köket.
Att åka buss i Tanzania är ingenting för folk som är rädda för döden. Trots tidigare skräckfärder åker jag hellre med Mange Nolo än en lokal bussförare i Tanzania. Vi färdades i hisnande hastigheter på smala vägar med stup på bägge sidor om vägen samtidigt som radion cyniskt nog spelade tonerna ur ledmotivet till Titanic. Då saknade jag allt Janne och Buss-Åsa. Dom hade rattat oss säkert upp och nedför bergen. Å andra sidan hade de säkert kört vilse.
Otäkt var det den gången jag faktiskt krockade. På kvällarna var det lika svart som i en sotarröv. Jag promenerade på en gata utan gatlyktor, gick och småpratade lite med en vän. Rätt var det var svungade det bara till och jag hade sprungit rakt in i en mörkklädd mörkhyad man. Då var jag mest nöjd med att det inte var den verklige Viera jag stött på, då hade väl mina benpipor stått åt alla möjliga håll.
Sista dagen gjorde jag det klassiska misstaget att sola för länge. På hemresan sved mina lår, och jag gick lika illa som Zeb Macahan eller möjligtvis Kent Axelsson. Som dom säger; East and West – home is best. Okey, Zebror och Vattenbufflar i all ära, men ingenting går upp mot att se Ottosson släntra fram på Storgatan eller Fredde Bild sitta på Broqvist och ta en fika.
Lala Salama
Ta hem full rätts
Stefan Lindstig
