Tyvärr har denna artikel blivit försenad av olika anledningar, främst med anledning av webmasters problem med en mailadress. Men då det fortfarande är några timmar innan match och många EF:are och DIF:are sitter klistrade vid datorerna så väljer jag att publicera den iallafall.
Djurgårdens IF bildades redan 12 mars 1891 och är därmed en av Sveriges anrikaste föreningar med en trogen supporterskara på ungefär 4000 personer som kommer i ur och skur oavsett vilken serie laget befinner sig i, nu blir jag säkert idiotförklarad av andra djurgårdssupportrar som tänker –vaddå, det är ju mer folk än så på matcherna. I dagsläget så är det rätt populärt att gå på Stadion och att bära de blå/blåa färgerna på stan men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att se en annan bild av det hela, under 90-talets första halva så var det en tapper skara som följde DIF´s matcher i den serie som laget befann sig i just då, division 1 norra. När järnkaminerna tog emot t.ex. Västra Frölunda så kunde det kanske vara 1500 personer på stadion varav 500 bestod av klackfolk och antalet matchtröjor på läktaren kunde räknas med hjälp av endast en hand och om man av en tillfällighet råkade se en djurgårdströja på stan så kunde man med all säkerhet säga att den satt på någon välbekant person, ett ansikte som man brukade sikta på Stadion under dessa kalla kvällar.
Djurgården spelade några år i ettan, kvalade sig upp och fick lira lite boll med dom stora killarna i allsvenskan under en säsong. Oftast så fick laget agera slagpåse genom att förlora stort i nästan varje match för att sedan bli förpassade ned i de lägre seriesystemen igen. Dessa lindansartakter har härdat oss djurgårdssupportrar och gjort oss lite mer pessimistiska och för att inte säga ödmjukare, mer objektiva än andra supportrar i allsvenskan. Vi vet hur fort det går att komma från botten till toppen och från toppen till botten, skillnaderna mellan ett topplag och ett bottenlag är inte så stor som man kan tro utan det är mest tillfälligheter som avgör vilket lag som kommer att tillhöra toppskiktet och vilket lag som kommer att tillhöra bottenskiktet när serien drar igång.
Vi kunde ha säkrat guldet redan 1995 som nykomling då vi hade ett av dom starkaste djurgårdslagen på länge, alla trodde att det var avgjort då DIF ledde serien rakt igenom ända till det återstod ett fåtal matcher av säsongen. Det var hemmamatch mot Halmstad på Stadion och domaren Anders Frisk var lite väl flitig med kortleken och det var en supporter som totalt tappade fattningen och lämnade läktaren för att sätta ett knä i ryggen på domaren, som föll till marken, men matchen fortgick tills det var dags för nästa skandal då publiken började kasta in flaskor och andra föremål som fick domaren att fatta beslutet om att stoppa matchen. Inte säkert att detta var anledningen till lagets genomklappning dom sista matcherna men min personliga åsikt är att vi förlorade guldet denna kväll. Dom sista fem matcherna så tog Djurgården endast en poäng och missade även en europaplats, det beror nog på turbulensen inom föreningen.
Den här händelsen fick djurgårdsledningen att ställa ett ultimatum till supporterföreningen som då hette Blue Saint att antingen byta ut hela styrelsen eller att bli utfryst av sitt eget lag, valet var enkelt. En ny ordförande valdes i form av Patrik Asplund och han gjorde ett hästjobb för att få bort allt skit från klacken och jag anser att han la grunden till den enorma klack vi har idag och det var även i den vevan som namnet ändrades till Järnkaminerna för att tvätta bort den svarta stämpel som djurgårdssupportrarna fått.
1996 så spelade Djurgården mindre bra och tvingades till en direkt avgörande match i den sista omgången mot dom stundande premiärmotståndarna Östers IF, DIF var väldigt desarmerade av flertalet skador och avstängningar. Vi tog ledningen med 1-0 men åkte på en onödig straff med utvisning som följd, djurgården förlorade med 3-2 och hamnade på 13:e plats vilket innebar en nedflyttning utan kvalspel. 1997 var även det ett år som djurgården tampades med Öster om en allsvensk plats, även detta år så satte dom käppar i hjulen för oss genom att vara ett nummer för stort för oss i det allsvenska kvalet och vi fick tillbringa ytterligare ett år i ettan.
Under dessa år så var det väldigt stormigt i och omkring DIF´s organisation vilket även återspeglades genom dom sportsliga resultaten, en medlem i styrelsen bestämde sig för att lämna landet med en stor summa av föreningens pengar men greps och sattes som sig bör innanför lås och bom. Utanför dessa inre stridigheter så förde supportrarna ett jäkla liv med upplopp, vandaliseringar och misshandel efter i stort sett varje match och det resulterade i att media började driva sin hetsjakt mot föreningen och skrek och gapade om att laget borde få starta om i division 2.
Vändningen kom 1998 under djurgårdens årsmöte då man valde Bosse Lundkvist till ny ordförande, ett helt nytt tankesätt infördes i föreningen. Laget åkte på träningsläger till Portugal för att ladda inför säsongen och det visade sig vara en bra satsning för det räckte hela vägen till allsvenskan. I dagsläget så består styrelsen av idel stora namn från det svenska näringslivet vilket leder till att föreningen drivs på ett mer professionellt sätt än tidigare, nu för tiden så når man inte toppen genom att ha en styrelse fylld av träningsoveralls beklädda föräldrar som står hemma och bakar bullar inför matcherna för att bjuda publiken på.
Hur tråkigt det än må vara så styr faktiskt pengarna idrotten idag och det som fick Djurgården att komma ur krisen under dom mörka åren var just att dom införde ett mer ekonomiskt tänkande i klubben, har man fått en stabil ekonomi så kommer den sportsliga framgången att visa sig. Jag måste säga att jag var en av dom som tvivlade mest på Bosse när han tillträdde och började svamla om att DIF skulle spela i Champions League om 5år. Nu har vi facit i hand och jag är den förste ut att jubla över att jag hade fel om visionen.
Det är för tidigt att avgöra om Djurgården är tillbaka i allsvenskan för att stanna men jag tycket att vi har fått en utomordentlig start i och med resultaten dom två senaste säsongerna och inte minst förra säsongen då det blev både ett svenskt mästerskapsguld och ett svenska cup-guld.
Öster är nog ett sånt lag som inte många har en åsikt om mer än att det är ett behagligt avstånd för en bortamatch, kanske många som minns ödeskvalen och dystra hemresor men det räcker inte för att rikta några negativa tankar mot föreningen. Öster är ett aktat namn inom svensk fotboll och dom förtjänar ingen skit, jag tillhör dom som tyckte det var skönt att ha Öster tillbaka i högsta serien.
Nu väntar en ny spännande säsong och många nya spännande nykomlingar, den ena nykomlingen får vi bekanta oss med redan i första matchen vilket jag inte direkt jublar över. Nykomlingarna har en tendens att gå riktigt bra i början av serien, viljan gör att konditionen och orken får några extra procent och räcker till att springa sönder vilket allsvenskt lag som helst. Öster har många spännande nyförvärv som jag tror kan bli tongivande i serien men jag hoppas innerligt att dom väntar med att blomma ut tills premiärmatchen är avblåst och över.
Vi ses i Växjö!
/ Richard Edberg
