Ska gå rakt på sak idag: Jag har alltid trott på långsiktighet. Jag har också förstått att ingenting blir bättre av att sparka tränare efter tränare, och hittills stått bakom Giles Stille – även om jag varit kritisk till honom. Men nu har jag tänkt om. Förra hösten så var ÖIF stundtals ett ganska hyggligt allsvenskt lag, den här hösten inleder vi som ett allt mer akterseglat bottenlag i Superettan. Jag har fått nog. Jag orkar inte försvara detta mer. Jag kan inte längre se att Stille tillför något som helst till vår A-trupp. Senaste tiden har vi alla – ledare, spelare och supportrar – kämpat hårt för att vända skeppet, och varje gång får vi ytterligare ett bakslag.
”Visst fan ska man satsa långsiktigt, men det förutsätter ju att man har något att satsa långsiktigt på. Annars är man ju bara enfaldigt envis till ingen nytta.”
Stille måste veta om att det bara var seger som gällde i Norrköping. Varför inledningsvis sätta en av spelarna som varit med och sett till att det offensiva spelet lyfts betänkligt på sistone på bänken? Varför spela med en forward som inte fått nytt kontrakt istället för ett nyförvärv?
Jag talar givetvis om Figueiredo och ”Toli” Ponomarev. Att de här två spelarna inte fick chansen att lära känna varandra direkt från start igår gjorde mig inte bara arg utan snarare vansinnig. Det är en sak.
En annan – betydligt viktigare sådan – kom när matchen satte igång.
Som vanligt lät vi åtminstone sex utespelare vara kvar på egen planhalva i anfall. Som vanligt var det ingen tillräcklig rörelse på kanten. Det är givetvis illa, men sånt kan jag ta. Men det allra värsta av allt – det såg rent ut sagt så jävla håglöst ut att jag börjar bli rädd för att spelarna helt enkelt har börjat att rasa ihop. Ett lag som Sylvia slog kanske hälften av sina passningar rätt i ett för dem stressigt tempo, men spelade ändå ut oss stundtals. Anledningen? Givetvis inte för att vi är ett sämre fotbollslag utan för att vi inte rörde på oss ett dugg utan boll. Lamslaget.
Efter Sylvias mål såg man inte ens längre nån ilska, bara ett tomt konstaterande. Jaha. Bakåtmål igen, ja.
Nej alltså jag menar – nu har vi spelat halva säsongen och vi börjar på allvar halka efter de sämsta lagen i Superettan.
Den berömda vändningen har vi pratat om hela tiden men vi får nu inse att den kommer inte. Säsongen är – oavsett om Stille får gå imorgon, om en vecka eller efter vi har åkt ur Superettan – totalförstörd och det enda som återstår för oss supportrar är att försöka stötta de spillror till spelare i ett trasigt lag som får chansen på planen. En match i taget. Och förhoppningsvis när krutröken lagt sig så är vi åtminstone på rätt sida om det undre strecket, det är vad kriget gäller nu – inget annat.
Och för att komma därifrån måste vi göra mål.
Släpp stoltheten. Ta emot hjälp från killar som Lill-Damma som jag vet har erbjudit sig att bistå med sina kunskaper, kontakta en idrottspsykolog och för ända in i helvete – se till att vi har mittfältsgeneralen i ett av Afrikas bästa lag på planen från start.
Så länge jag inte ser någon skönjbar förändring så kvarstår mitt – och många andras krav.
Avgå Stille. Eller: Sparka Stille.
Välj vilket ni vill.
//Z
