Hjärtat, resan och målet

Allsvenskan har tagit uppehåll, ett VM väntar och det finns gott om tid för eftertanke. Min första eftertanke är att det faktiskt ska bli oerhört skönt att få en paus från Öster, hur märkligt ett sånt påstående kan verka. Men för många av oss har de senaste månaderna gjort ont. Ett brutalt uppvaknande, kan man kanske säga. Vi har trott och hoppats på våra spelare, vår förening och oss själva – och egentligen har ingen av oss fullt ut levt upp till våra mål. Men det är kanske inte så viktigt ändå när allt kommer till kritan.

Hjärtat, resan och målet är namnet på det här veckobrevet. Finns bara de två förstnämnda med blir det sistnämnda ointressant. Låter ganska pretto – jag vet – men det är faktiskt sant.

Personligen är det inte bara fotbollen som varit jävlig på senare tid, jag har haft det riktigt kämpigt på jobbet. En del av er vet säkert hur det ofta är i dagens arbetsliv; alla sliter i en, det finns ingen tid för eftertanke, ingen tid till att känna efter, ingen tid att må riktigt bra på sin arbetsplats. Det känns som om allt handlar bara om prestationer och pengar. Och när en av ens favoritintressen, nämligen fotbollen, mest handlar om samma saker så blir det liksom dubbelt så jobbigt.

Kanske var det därför jag sade upp mig för några veckor sedan. Jag är annars en ganska trogen person, när jag väl bestämt mig för att köra på något så blir det oftast så ända in i kaklet. Men jag behövde något nytt. Att verkligen få pröva vingarna och känna att jag duger även till att göra något annat och inte bara vandra i samma hjulspår. Allt detta hade varit helt fantastiskt för mig – om det nu inte fanns något som hette uppsägningstid. För så är det ju, ju mer trogen du varit din arbetsplats – ju längre måste du jobba kvar när du bestämt dig för att sluta. Det innebär att man nu liksom går på halvfart, man gör det man blir tillsagd och håller uppe skenet så gott det bara går.

Ibland undrar jag om spelarna i Östers IF kan känna samma sak.

För efter Östers inledning i Allsvenskan så kan man inte låta bli att fråga sig om det här verkligen ska hålla; ska det bli den där stabilt allsvenska föreningen som alla pratar om, kräver och hoppas på? Eller ska vi återigen få vandra ner i den mörka källaren som kallas Superettan och fajtas med andra lag i samma situation, alternativt lag där varje match mot föreningen Östers IF är en stor match och en vinst ger en extra fjäder i hatten?

Självklart måste spelare och ledare, liksom jag under min uppsägningstid, hålla masken. Oavsett om de själva har funderingar om vad som orsakat den dåliga poängskörden måste de alltid hålla käften och låta de medietränade representanterna för föreningen sköta den saken. Istället ska de agera robotar och säga rätt saker: Jo, vi har fått en tuff inledning men… Alltid det där ordet "men". Det måste alltid finnas en förklaring, något som lugnar oroliga supportrar och sponsorer, något som talar om det alla vill höra.

Undrar inte ni också vad de egentligen tänker?

Jag skulle nog själv ha god lust att snäsa av en storysökande reporter med orden "Klart som fan vi åker ur, är du blind eller?" om jag varit spelare eller tränare. Speciellt efter de två sista matcherna mot Kalmar och Djurgården där vi faktiskt presterar bra men ändå inte räcker till. Jag menar, vad finns att tillägga? Som det är nu räcker vi inte till. Jag hörde en klok sak på en av matcherna i år sägas av en herre bakom mig "antingen skaffar vi oss 11 nya spelare, eller så höjer sig samtliga av våra nuvarande 11".

Det sistnämnda är vad som måste till. Laget måste börja tro. På att de själva mår bra och trivs i Öster, på att tränarens spelidé är rätt, på att man tillsammans med de övriga gruppen är så pass bra som alla begär att man ska vara. Sen kan vi snacka om Zavadils placering på planen hur mycket vi vill, och om vi ska plocka ner en forward i mittfältet och kalla oss ett 4-4-2 lag igen.

Kanske borde vi sluta tjata om målet för vår allsvenska resa. Det är lång väg dit iallafall. Istället kunde vi koncentrera oss på hjärtat och resan istället.

Jag tänker ibland på Lill-Damma Mattsson. Sett till vad han lyckades med är han kanske den bästa tränaren Öster haft i modern tid. Normalt pratar man om att dammsuga närområdet på talanger; efter 1998 gick Öster på närområdet med en grep, skakade den småländska karga myllan och fann att det endast fanns gråa stenar kvar på grepen efter att myllan silats bort. Likförbannat hängde vi kvar i den näst högsta serien och undgick konkurs. Är inte det en prestation? Att ha tillgång till spelare som Tomas Hermansson, Tord Petersson och Kimmo Silvasti som tidigare spelat Div III och IV fotboll och lyckas få dem att fungera i Division 1 Södra/Superettan?

Och Lill-Damma själv sen, som for så illa när Öster spelade. Under superettakvalet mot Ljungby 1999 fick han lämna arenan med hänsyn till sina hjärtbesvär. Och under slutet av 2000, när det i princip blivit klart att vi skulle hänga kvar i Superettan så orkade varken han eller hjärtat helt enkelt inte mer. De knappa tre säsongerna som tränare för Östers IF hade i princip bestått av press från alla håll och kanter, och det är väl knappt någon som tackat honom för att vi fortfarande existerar som förening idag. Själv fick han ett förvärrat hjärtfel som tvingade tillbaka honom till försäkringsbranschen igen. En hjälte vi glömmer att uppmärksamma. En hjälte med hjärtat i fokus, på alla sätt och vis.

Det är hjärtat, mina vänner. Resan är ju egentligen var vi befinner oss nu och de platser vi åkt till sedan den tiden. Ni yngre har säkert hört de lite äldre supportrarna tjata om 1999/2000 tusen och åter tusen gånger, och jag ska bespara er mer nostalgiskt dravel. Nu är nu. Tre vinster i rad och vi är på säker allsvensk mark, det vågar jag lova.

För att återkoppla till det där med uppsägningstid så är det nog säkert så att någon eller några av spelarna i Östers IF just nu känner det som så; att gå kontraktstiden ut och sedan göra något annat. Att påstå något annat vore naivt. Men med lite tur, skicklighet och ett sista ryck från föreningen, supportrarna och Växjöborna så vänder vi. Vi har gjort det förr.

Så när det gör ont i hjärtat och själen över ännu en Österförlust, tänk på Lill-Damma Mattsson. Nu jobbar han som kommentator för SR under Östers matcher, och ni som hört honom förstår att han såväl har kvar sitt fysiska hjärta som sitt Österhjärta sisådär en 6 år efteråt.

Hjärtat och resan. Inte målet.
Publicerad i Veckobrev
Arkiv