Framgångsäcklen 2006

Jag har väntat på en ursäkt för att få skriva den här texten i flera år. Faktiskt började det nog den där stekheta dagen sommaren 1994 då det blåvita laget vi just snodde poäng av kom på besök. Och nu i veckan uppenbarade sig ursäkten till slut.


Det handlar inte specifikt om fotboll. Det handlar inte ens bara om idrott i vidare mening. Det är mer en fråga om inställning till livet, och vem man är i det stora sammanhanget.

Framgångsäcklen, kallar jag dem. De som jag samtidigt föraktar, vill vara som, beundrar och är intensivt avundsjuk på. De är människorna som i ett visst sammanhang – i det här fallet idrotten – lever liv som är så kantade av evig framgång att det tillståndet tycks ha normaliserats för dem.

Jag har ingen förmåga att sätta mig in i hur det känns, eftersom min identitet som idrottssupporter alltid byggt på just bristen på framgång och känslan av att vara ständig underdog.

Låt mig exemplifiera. Och vad kan vara bättre än att använda just den här textens utlösande faktor? Ja, ni gissade rätt. Färjestad. (Och ja, jag tänker skriva om hockey eftersom HV 71 är lika viktigt för mig som Öster och jag aldrig har eller kommer förstå den konstlade motsättning som vissa vill måla upp mellan de båda sporterna eller för den delen två lag i Växjötrakten och dessutom är det här resonemanget som sagt möjligt att tillämpa på all idrott.)

Färjestad, med sex raka SM-finaler, gick till den sjätte på ett mycket uppseendeväckande sätt. I samma veva skickade de in mig i den tommaste sportrelaterade tomheten som jag känt sedan jag långsamt, långsamt tog mig hem genom Stockholm från Stadion 2003. Det värsta är inte den sportsliga motgången en missad SM-final innebär. Långt värre är vilka som slog oss och hur, samt hur de resonerar efter all framgång.

The bottom line: de tog något från oss som de inte förmår uppskatta. Ungefär som att man är en urgammal kultur som endast äger ett enda pergament, på vilket den heligaste av alla heliga skrifter står nedtecknad. Så kommer en conquistador eller kolonisatör eller vad som helst och snor åt sig skriften med orden ”aha, ett papper, så bra, jag behöver gå på toa snart”. En SM-final är mycket värd – nästan helig – för oss, men vardagsmat för dem.

Och så är det med många människor här i världen, särskilt tydligt blir det inom idrotten.

Framgångsäcklena i supporterversion började ofta älska sitt lag just för att det var bra, och sedan bara fortsatte det vara det under lång tid. De vet inte hur det känns att vara som mig. De har helt andra premisser för sin kärlek än vad jag har. Och det har alltid bränt lite extra i mitt bröst att se just dem jubla. Det man verkligen vill och ständigt drömmer om är att sätta framgångsäcklen på plats.

Att besegra dem.

Problemet är att det inte alltid fungerar. De reagerar inte på en tung förlust likadant som vi vanliga dödliga. De rycker på axlarna och säger ”vi tar det nästa år”. Det är det ultimata hånet. För de har allt som oftast rätt.

Vill jag ha deras liv? Det kan tyckas vara en lockande tillvaro. Men nej, självklart inte. För med framgången kommer också en bristande förmåga att uppskatta de små men fantastiska framgångar som jag kan använda för att klara mig igenom långa vintrar eller vinstlösa matchsviter.

Dessutom gillar jag min identitet. Jag tycker om att vara en smålänning med konstig dialekt som håller på lag som ingen hatar eller skriver om. Jag trivs med att känna mig i underläge, eftersom jag vet att jag inte valt mina lag utifrån några andra premisser än att jag föddes till att älska dem.

Veckans tips: Frölunda – Färjestad 4-4 i matcher (båda vinner, som vanligt)

Publicerad i Veckobrev
Arkiv
%d bloggare gillar detta: