Sanndäland – ä de vi?

Jo, man undrar ju hur det kommer gå i Allsvenskan. Inte bara hur i helskotta de kommer kunna spela med all den här snön överallt. Vi kan ju bli ett nytt Wigan, förstås. Men vi kan också bli Sunderland. Jag kan inte sluta tänka på Sunderland.


Det har blivit en alltmer vanligt förekommande vision i mitt huvud. Jag ser framför mig hur det står en usel tvåa i kolumnen ”vinster” framåt oktober. Hur Lasses briljanta spelidé smulas sönder av stenhårt jobbande allsvenska 4-4-2-jättar likt en påse vickningschips under en stenkross, hur Teever ligger på Olympias gräs och vrider sig med smärtor i hälsenan, hur jag sitter på Värendsvallens regnvåta betong bitter och uppgiven med ansiktet gömt i händerna. Hur vi helt enkelt åker ur utan den minsta heder, bara slängs bort som ett gammalt ICA-kvitto som inte borde ligga kvar i plånboken.

Allsvenskan skrämmer skiten ur mig.

Men ojojojdå, vad är det här? Borde jag inte se saker och ting lite mer positivt? Är det verkligen rätt att måla fan och alla hans släktingar, chefer och PRAO-elever på väggen på en och samma gång innan säsongen ens har börjat? Visst. Egentligen. Jag vill ju inte hålla på så här.

Men glöm inte bort en sak: det kan faktiskt hända. Ingen av oss vill det, få tror det, men det är trots allt ett mer troligt scenario än många andra potentiella händelseutvecklingar. Det är helt enkelt så att om saker och ting väl råkar börja dåligt så riskerar de att fortsätta vara rätt kassa. Jag tror dessutom att jag inte är ensam om att vakna upp mitt i natten med den här typen av bilder på näthinnan.

Rådet är enkelt.

Använd skräckvisionerna, bejaka era tvivel. Inse att det inte är en riskfri bransch vi befinner oss i, och försök finna glädjen i det. När det ”bara” blir en poäng hemma mot AIK efter att PC prickat ribban från fyra meters håll på övertid, tänk på hur fantastiskt roligt det är att ta Allsvenska poäng. När Elfsborg tvålar dit oss med 4-1 i en match vi bara var tvungna att vinna, tänk på hur sjukt kul det är att Sveriges största tidningar kommer oss en hel exposé nästa dag. När vi verkligen förtjänat seger hemma mot Djurgården men ändå åkt dit på ett skitmål, tänk på Fidels dunderkapning av Quirino i mitten av andra. Jämför Råsunda med Arosvallen.

Kamrater: låt oss likt dödsdömda finna det underbara i att solen varje dag går upp.

Veckans tips, efter 57 minuter av matchen: (mitt älskade) Arsenal – (det där jävla) Liverpool 1-7. Gaaah.

Publicerad i Veckobrev
Arkiv
%d bloggare gillar detta: