Genuint orolig
För första gången sedan 1999, är jag genuint orolig för klubbens framtid.
Jag har alltid sett Öster som ett lokomotiv, ett självspelande piano, som ibland kärvar och då behöver smörjas lite. Men i grunden, spelar/kör det på oavbrutet, i med som motgång.
Men nu, känns det som om det verkar ha gått rost i det mesta, är det så enkelt som att ekonomin är i sådan gungning att det helt enkelt inte finns möjligheter att göra något. Eller saknas något vitalt i klubben?
Det är inte enstaka händelser, utan en rad av händelser som fått mig att oroa mig. Mängden unga spelare som lämnar, uppgivenhet på plan, enkla förluster där vi agerar illa på plan, en otydlighet utanför plan, en osynlighet av intentioner, vi gör inte hemläxan vid degradering(ar) m.m. Listan på negativa saker kan göras lång, ja jag vet, det är lätt att fastna i en negativ spiral och enbart fokusera på det som ser illa ut. Men, vad, vad finns det för tecken som faktiskt finns där, som kan ändra och smörja upp pianot/loket så det drar vidare?
Är det enbart ekonomi, eller finns det en klick äldre spelare som proppar igen och gör att unga spelare inte får chansen eller ser det som att det kan få chansen?
Är det så att arenan, som vi längtat efter, är det där bojsänket som drar med allt? Finns det ens några siffror på vad arenan faktiskt kostar, utöver det driftsbidrag som kommunen levererar så snällt?
Kanske mest, spekulationer och oro från min sida, men det känns som att föreningen står inför ett riktigt tufft vågskäl. Kanske tuffare än den ekonimiska moras som uppstått i slutet av 90-talet där allt var till salu ett par år. Men då, kändes det som om det fanns en vilja, en uppslutning kring föreningen, som det gjorde 1997, då vi klarade oss kvar via en riktigt fin höst och ett kval där alla knöt näven.
Nu, känns det som 1998, ingen vilja, inga som drar åt samma håll, en uppgivenhet sprungen av ett ointresse, en ovilja att ta tag i saker. Det finns inte ork, driv i föreningen, som jag upplever det.
Jag har alltid sett Öster som ett lokomotiv, ett självspelande piano, som ibland kärvar och då behöver smörjas lite. Men i grunden, spelar/kör det på oavbrutet, i med som motgång.
Men nu, känns det som om det verkar ha gått rost i det mesta, är det så enkelt som att ekonomin är i sådan gungning att det helt enkelt inte finns möjligheter att göra något. Eller saknas något vitalt i klubben?
Det är inte enstaka händelser, utan en rad av händelser som fått mig att oroa mig. Mängden unga spelare som lämnar, uppgivenhet på plan, enkla förluster där vi agerar illa på plan, en otydlighet utanför plan, en osynlighet av intentioner, vi gör inte hemläxan vid degradering(ar) m.m. Listan på negativa saker kan göras lång, ja jag vet, det är lätt att fastna i en negativ spiral och enbart fokusera på det som ser illa ut. Men, vad, vad finns det för tecken som faktiskt finns där, som kan ändra och smörja upp pianot/loket så det drar vidare?
Är det enbart ekonomi, eller finns det en klick äldre spelare som proppar igen och gör att unga spelare inte får chansen eller ser det som att det kan få chansen?
Är det så att arenan, som vi längtat efter, är det där bojsänket som drar med allt? Finns det ens några siffror på vad arenan faktiskt kostar, utöver det driftsbidrag som kommunen levererar så snällt?
Kanske mest, spekulationer och oro från min sida, men det känns som att föreningen står inför ett riktigt tufft vågskäl. Kanske tuffare än den ekonimiska moras som uppstått i slutet av 90-talet där allt var till salu ett par år. Men då, kändes det som om det fanns en vilja, en uppslutning kring föreningen, som det gjorde 1997, då vi klarade oss kvar via en riktigt fin höst och ett kval där alla knöt näven.
Nu, känns det som 1998, ingen vilja, inga som drar åt samma håll, en uppgivenhet sprungen av ett ointresse, en ovilja att ta tag i saker. Det finns inte ork, driv i föreningen, som jag upplever det.
Logga in eller registrera för att kommentera.
Kommentarer
Jag har nog aldrig känt sån här uppgivenhet. Vi lägger oss ner och dör!