Stickan och Dagge är de två AIK:arna på jobbet. Det är två för många om ni frågar mig, men eftersom jag inte är personalchef har jag svårt att göra något åt det. Dessutom kan man visst rent arbetsrättsligt inte göra sig av med folk åberopande deras idrottsliga preferenser. Fast det där med arbetsrätten luckras nog upp om bara borgarna vinner valet.
I väntan på det får jag helt enkelt stå ut med både Stickan och Dagge. Och fördriva tiden med lite hederlig mobbing. Som den här, t.ex. när jag mötte Stickan i korridoren tidigare i dag:
– Tjena, Stickan, och grattis!
– Vadå grattis?
– Till att ni fick hål på Boden.
Stickan försökte kontra med skvaller från nån obskyr AIK-sajt som hävdade att bröderna Ravelli hade gett Sven Dala Dahlqvist stryk utanför omklädningsrummet efter en match nån gång på 80-talet. På det svarade jag bara ”Hurså?”. Rent generellt löser ju våld inga problem, men att ge just Sven Dala Dahlqvist fläskläpp kan ju nästan inte ens vara olagligt. Den yngre delen av läsekretsen vill jag informera om att Dala inte bara spelade i AIK, han gick dessutom sen till Örebro SK. Ungefär som att få aids strax efter det att man hämtat sig från ebola.
Från aids och ebola är steget till biologisk krigsföring inte långt. På vägen hem från jobbet hörde jag i radion nån professor som apropå algblomningen menade att mängden fosfor i Östersjön skulle minska med 85 miljoner gram årligen om alla turister lät bli att pissa i vattnet om somrarna. Min något vidlyftiga slutsats av det blir att om bara tillräckligt många av oss ställer sig att pissa i Kalmar sund samtidigt, så algblommar hela stan igen.
Så där ja. Nu när jag har tagit ära och redlighet av tre av de hemskaste fotbollsklubbarna på vår jord, kan jag med gott samvete koncentrera mig på veckans utomidrottsliga elände. Jag tror jag sparar berättelsen om hur mitt tidigare redogjorda vattenproblem lik förbannat verkar sluta med att dom nu måste djupborra en brunn just där jag lagt ny gräsmatta, för att jag inte ska avlida i vattenförgiftning dagen innan vi blir klara för allsvenskan. Jag sparar den storyn för jag är säker på att det blir mer att berätta framöver, när grävskoporna börjar löpa amok bland syrener och amaryllis.
I stället tänkte jag dra historien om min nya bil, som jag investerade i för att slippa det värsta jag vet, nämligen strul med bilen.
Det började med att jag plötsligt fick ett felmeddelande från färddatorn ”suspension faulty – max 90 km/h”. Fritt översatt: Det är nåt fel på fjädringen, så kör försiktigt och ta dig snarast möjligt till verkstad.
Bokade därför tid på verkstaden i Eskilstuna. Felmeddelandet kom sen och gick ända tills det var dags för reparation. Väl framme på verkstaden höll sig felmeddelandet borta. Mekanikern stoppade en kontakt i ett hål under ratten och läste av sin dator. Efter tio sekunder sa han: att han inte hittade några fel. Jag frågade om han inte hade tänkt sig att öppna huven eller åtminstone titta på fjädringen vid hjulen.
– Nä, det är inte så det fungerar, sa mekanikern.
– Hur fungerar det då? undrade jag.
– Jo, alla fel registreras i bilens dator, ungefär som ”svarta lådan” i ett flygplan, sa mekanikern.
– Alla fel utom ”suspension faulty”, rättade jag.
Mekanikern hade ingen bättre idé än att jag fick återkomma nästa gång felmeddelandet dök upp. Då skulle datorn med säkerhet kunna läsa av problemet.
Sålunda tackade jag för ingenting av gav mig av de fem milen hemåt igen. Det började strax att regna och då upptäckte jag att bakre vindrutetorkaren inte längre fungerade. Min trasiga bil hade alltså blivit ännu trasigare efter dagens besök på verkstaden.
Åkte därför tillbaka till verkstaden dagen därpå, helt fräckt utan att boka tid. På vägen dit dök ”suspension faulty” upp igen, se där hade jag allt tur. Inte.
På verkstaden utredde de raskt det där med den trasiga bakre vindrutetorkaren och konstaterade att det var nåt fel på vindrutespaken vid ratten. Den måste bytas ut, och den nya spaken måste beställas från Paris. Och när det gällde ”suspension faulty” så var det så oturligt att verkstadens dator just hade gått sönder, så nu kunde dom inte läsa av ”svarta lådan”.
Fick en ny tid en vecka senare, och åkte i går för tredje gången på kort tid till verkstaden i Eskilstuna. Där möttes jag av en skamsen mekaniker som sa att han hade en bra och en dålig nyhet. ”Ta det goda först” sa jag. Den goda nyheten var att spaken från Paris hade kommit fram som den skulle. ”Och den dåliga är att er jävla dator har gått sönder igen?” frågade jag. ”Hur visste du det?” sa mekanikern. ”Därför att det är så mitt liv är uppbyggt” sa jag.
Så bytte dom spaken, och bakre vindrutetorkaren var hel igen. Mekanikern lovade att ringa så fort felsökar-datorn fungerade som den skulle. Jag satte mig med en suck i bilen, och fick förstås genast upp ”suspension faulty” som felmeddelande. Men inte nog med det. En sekund senare tillkom ”antispin system faulty”. Stängde genast av motorn och gick argt in till verkmästaren och sa att det var väl fan att bilen bara blir trasigare och trasigare ju mer dom lagade den. Verkmästaren utredde saken med mekanikern som kom ut och förklarade att antisladd-systemet automatiskt slår ifrån när man byter spakarna runt ratten. ”Och varför slog du inte på det igen sen då?” undrade jag. ”Nä det går inte så länge vår dator är trasig” sa mekanikern.
Sånt här händer mig oavbrutet och hela tiden. Är det då så jävla konstigt att jag jämt tror att det ska gå åt helvete för Öster? I dag tog jag bilen till Strängnäs och tåget därifrån till Stockholm, för att slippa sladda av vägen i Södertälje, eller åtminstone reta ihjäl mig på alla felmeddelanden som blinkar som en julgran i bilkupén. På vägen hem på tåget hamnade jag mitt emot en treårig, vidrig pojke som nånstans mellan Nykvarn och Mariefred spydde upp en halv banan i knät på mig. ”Han blir åksjuk av att sitta med ryggen mot färdriktningen” sa modern och fick det att låta som att det var mitt fel. Pojken själv verkade helt obekymrad efter spyan. Han ägnade sig nu åt att slicka på armstödet med tungan, innan han ställde sig på huvudet i sätet en stund, för att därpå strax meddela modern att han var bajsenödig. Just då jag ställde in mig på att ungjäveln skulle skita på sig tog faktiskt modern honom till muggen och löste saken där. Och jag hann kliva av i Strängnäs innan de kom tillbaka. Det finns alltså gränser för den mängd elände som inom en viss tidsrymd kan drabba en och samma medborgare. Och är det så, ja då kan det ju rent av bli allsvenskan nästa år trots allt. Fast då krävs nog att borrbrunnarna i nästa vecka skickar en faktura på 60.000 – utan att ha hittat nåt vatten.
