Veckobrev

Slask (en rödblå vintersaga)

Det är ett helt äventyr bara att ta sig till jobbet, trots att det handlar om en fem minuters promenad. Vidsträckta sjöar av iskallt skitigt vatten blandas med decimeterhöga berg av avgasfärgad snö och grus.


Det kräver styrka, mod och intelligens att komma fram någorlunda torrskodd och med byxbenen tillräckligt rena för att kunna vistas bland folk. Och lågskor, ständigt dessa lågskor. I det här attans slasket behöver ju inte alla vara, tänker jag på vägen mellan McDonalds och macken.

En av de som nyss tagit sig härifrån är Christos Christoforidis.

(Han kan tänkas vara en ganska oväntad figur att ha i huvudet en vanlig söndag. Särskilt om man aldrig träffat honom, sett honom spela eller ens håller på hans lag. Men av någon anledning har han liksom fastnat i bakhuvudet på mig. Ska man vara helt ärlig – vilket man alltid ska, ty annars händer det hemskheter – så är det väl egentligen inte slasket och kryssandet mellan allt det kalla och blöta som framkallat honom. Jag har haft problem att få honom ur skallen i en vecka nu. Närmare sanningen är nog att slasket bara gav mig ytterligare en association till den på sistone ständigt närvarande strikern.)

Jag kan inga detaljer. Men man kan anta att den här killen var en relativt vanlig fotbollskille. I utgångsläget med en ungefär lika framgångsrik karriär som Joel Borgstrand, Jonas Lundén, Patrik Rosengren eller vem som helst av alla de som varit bäst i alla pojk- och ungdomslag, ansetts som talanger och till slut tagit sig till svensk klubbfotbolls toppskikt. Han hade antagligen ett liv som rätt många svenska fotbollsspelare delar. Inte sådär okänd, direkt. Men får inte spela i landslaget, inte ta emot några prestigefyllda utmärkelser eller tjäna väldiga mängder pengar. Han bodde i Södertälje.

Pang.

Nu spelar han i AEK Athen. Av alla transferspekulationer som rättmätigt omgärdade honom efter ett par framgångsrika säsonger (Hammarby? Elfsborg? Giffarna?), blev det ännu mer. En riktigt stor klubb, med typ åtta supporterklubbar varav ett par utomlands, i ett land där fotbollsintresset de senaste åren slagit i taket. Lönen tog säkert både ett och två skutt upp, samtidigt som barndomsdrömmen blev sann. Christos Christoforidis kommer säkert sköta sig hur bra som helst och skapa en lång och framgångsrik karriär, som han säkerligen jobbat stenhårt och väldigt länge för. Men det är ändå slående hur fort det gick. Bara sådär. Från Joel Borgstrand-livet till Milen Petkov-livet. Det finns inga sjöar av isvatten eller berg av slask i Aten.

Vilken lärdom ska vi då dra av detta, mina vänner? Definitivt inte att vem som helst kan gå hur långt som helst. Ånej, vi snackar ändå om en bra fotbollsspelare. Men om tillvaron i utgångsläget är ”bra” och ”framgångsrik”, så kan den ibland, när stjärnorna står rätt och flytet finns och man har jobbat tillräckligt hårt tillräckligt länge och det där lilla extra magiska bara helt plötsligt finns där och allting stämmer, förvandlas till ”fantastisk” och ”fullkomligt omtumlande”.

Rödblå soldater, vi vet sedan tidigare att Öster är en ”bra” och ”framgångsrik” klubb. Det är ingen som vet åt vilket håll tillvaron förändras när allt det här förbannade slasket dragit sig tillbaka till förmån för premiärnerver och fågelkvitter. Än mindre hur allt ter sig när slasket så smått börjar göra sin återkomst framåt hösten. Men, och det här tål att tänkas på när förhoppningarna tillfälligt grusas och hemmanätet vittjas på vallen, det kan hända.

En gång till, med känsla.

Det kan hända.

Veckans tips: Vintern – Våren 2-3