Info & kultur

Språkbruk inom EF – Del 3

Om du är ny supporter till Östers IF och kanske hängt här på forumet och i klacken ett tag så bör du hört talas om Öster News. Öster News är East Fronts medlemstidning, har funnits med i princip lika länge som vi har funnits som klack och har ett grundmurat rykte bland de få fanzineälskare som finns i Sverige att innehålla totalt obegriplig humor och märkliga bilder. För den trogne EF:aren handlar det dock om ett livselixir där den interna jargongen får leva fritt och spridas till nya medlemmar. Därför kan man inte avsluta en artikelserie om språkbruket inom East Front utan att nämna denna tidning.


Tidningens betydelse har ändrats allt eftersom IT-revolutionen dånat inöver vårt samhälle. Från början så innehöll tidningen väldigt mycket matchreferat, medlemsinformation och allt annat matnyttigt som var bra att veta för Östersupportern. Idag finns ju allt sånt på istället eastfront.net i och med att det ställs krav från föreningens medlemmar att information görs tillgänglig direkt. Inget fel i det, det är samhället som människan valt att utforma det. Men Öster News lever vidare i stor stil, och behövs fortfarande.

En vass tunga och dräpande ironi har från första start genomsyrat tidningen. Man ska komma ihåg att East Front bildades först 1992 och har alltså i princip bara fått se ett Öster på dekis om man jämför med storhetstiderna på 70- och 80-talet. Man har fått se sin kära förening gå från ett väl etablerat allsvenskt lag med god ekonomi till att vara på randen till division II och konkursfärdiga. Har detta influerat skribenterna i tidningen? Självfallet. Och skribenterna har i sin tur – som sagt – även influerat klacken.

Jag har till exempel länge förundrat mig över East Fronts förmåga att totalt fjärma sig från pågående förnedringar på planen. Ofta har det varit så att några av de bästa klackinsatserna gjorts i matcher där vi förlorat stort. Det är precis som när matchen kommer till en viss eländesgräns så tar ironin över, och folk blir fullkomligt galna. Ta t ex storförlusten borta mot Sylvia 2001 då Öster förlorade med 6-3. Ni som var med då vet att klacken sjöng hela matchen, ja alltså HELA matchen och inte med en min visade att laget förlorat stort.

Lite samma sak är det med Öster News. Tidningen fjärmar sig från verkligheten och växlar medan att hylla hjältar som Hans Eklund med att i nästa artikel hylla anti-hjältar som Kimmo Silvasti. Det finns ingen som helst logik, läsaren tas med på ett äventyr och får dessutom uppleva en intern jargong utan dess motstycke (som jag skrev i Del 2 i denna artikelserie så är det t ex härifrån orden avart och surbuk med all säkerhet härstammar ifrån). Detta kan göra att tidningen blir svårbegriplig för utomstående i enlighet med inledningstexten ovan, men dubbelt så rolig för de som förstår meningarna och känner till personerna som beskrivs i tidningen.

Jag tänkte med några konkreta exempel ytterligare visa stilen på tidningen för er som aldrig sett den. Vi börjar med några alster från signaturen Gais-Åke Feskeböxa, ett namn som gång på gång figurerar i klacken. Vem är då denne bereste och poetiske gentleman? Vi börjar med att frossa i artikeln ”Nu blir det åka av” från ÖN nr 1 2002 där Gais-Åke reser runt i Europa och pratar med hamnbusar i Marseille, Azurris i Napoli – och inte minst med fotbollsglada spanjorer i Barcelona:

”Här är man bland kamrater och Maestro Peps ande är hela tiden närvarande. Även i Barcelona sörjer man Janne Janssons bortsumpade karriär… Folk frågade mig hela tiden om vi hade något maestro-ämne: Ja, Velic kan bli riktigt fin. Och sen har vi Senan med maestropotential. Numera på kanten. Men en rävig avart, man vet aldrig. Spelsystemen ritas upp på bordsduken; här härskar uppfattningen att skönhet alltid är en överordnad variabel. Som jag brukar säga: Är en kvinna gjord av betong och räta linjer – nej – just det, spela vackert, spela på marken, spela boll. Välkomna tillbaka, säger de i Barcelona.”

Gais-Åke är för mig lite av grunden till hela ÖN, när det blir lite väl urspårat i tidningen så träder han (eller någon av hans ”goda vänner”: Sonny Bourgogne, Läder-Leffe eller Ulla-Britt Winblad) in och styr upp det hela med en poetisk skapelse som gång på gång får en att häpen skaka på huvudet. Men det är inte bara ovanstående skribent som skapar klassiker. Vår Tipselittränare och förre Österliraren Peter ”Kuno” Johansson figurerar t ex som gästskribent i tidningen ibland, och jag saxar lite från hans krönika ”Kunos Knorr” i nr 2 2002 där han listar favoritkommentarer från materialaren Kent ”Kenta” Axelsson:

”- Är det lönt att titta på denna matchen istället för testbilden hemma? (sagt på läktaren i samband med internmatchen som sommarproffsen hade och som vanligt sa Kenta denna kommentar mycket diskret)

– Den här nya uppvärmningen vi nu skall ha är kanonbra! (sagt av Axelsson innan Degerforsmatchen)

– Aldrig mer en sån &%& uppvärmning! (sagt av Kenta efter samma match)

– Vad var det jag sa om uppvärmningen (sagt av Kenta efter vinsten mot Ängelholm)”

Jag hade tänkt ge er en struktur i den här artikeln. Det går inte. Nu bläddrar jag ohämmat i mina gamla tidningar och hittar t ex följande recension om IFK Malmös klack på Värendsvallen i nr 2 2001:

”I di gules comeback i de stora sammanhangen tog deras supporterklubb tillfället i akt att få njuta av lite betongdans på Södra Stå. Ett tiotal blekgula tröjor roade sig med ett par flaggor och en kobjällra som snarare förde tankarna till Garmisch-Partenkirchens storslalombacke än till en fotbollsarena (inte för att Värendsvallen är någon sådan men ändå). En höjdpunkt i klacksammanhang ägde rum i paus då en storväxt malmöit, prydd med matchtröja och en gigantisk cowboyhatt i IFK:s färger, ställde sig väldigt nära Norra Stås stängsel söderut för att på klassiskt manér försöka provocera EF. Tilltaget lockade dock bara till skratt, då supportern var nästan lika tjock som Jonas Wirmola.”

Kopplingen East Front – TV-serien ”Rederiet” är märklig och sann. Saxar en fråga ur ”Hansens Tipstolva” ur samma tidning som ovan:

”7. I sista Rederiavsnittet innan sommaruppehållet dök en gammal EF-favorit upp igen efter lång frånvaro. Vem?

1. Reidar Dahlén
X. Doktor Bergwall
2. Jussi Tolla”

Och i det rusiga numret 3 2002 (när Öster blivit klart för Allsvenskan 2003) så hittar vi följande hymn om Östers kanslist Birgitta Währenfeldt i artikeln ”Vardahshjältar vi minns”:

”Öster-kansliet. Du är lite orolig, illa till mods: Håller spelartruppen i Allsvenskan? Skall Thor hitta en terrorbalans mellan träning och privatliv? Du behöver en kram. Leif ”Björnkramen” Widén är upptagen med att lirka med agenter. Kent Axelsson är blyg för det fysiska, han bara fortsätter snacka och sprida rykten. Då kommer den heliga Birgitta. Hon är sitt vanliga, vänliga jag. Hon har kramat om spelarna, ändå har hon en kram över till dig. Du blir lugn. Spelartruppen är välbalanserad och tillräcklig. Du säger självsäkert: Vi kommer att spöa skiten ur storstadspacket.”

Tar tag i mig själv något och hittar en av mina absoluta favorittexter i ovannämnda tidning. Det är ingen annan än Yassir Arafat(!) som dyker upp i tidningen ibland. Yassir är i ÖN:s tappning polare med bl a Putin, ”Madde” Albright, och faktiskt även Ariel Sharon hur märkligt det nu kan låta. Men Yassirs och Sharons relation är lite ansträngd emellanåt. Läs nedan om varför:

”Sharon och jag kivades lite i våras. Gissa om han blev arg när han fick reda på at
t jag lägrat hans fru på vår sommarpicknick på Evedal efter Mjällbymatchen hemma. Det blev lite mycket att dricka där i gröngräset och så blev det som det blev. Det var ju ändå midsommar. Och så helt plötsligt:
– Nähädu Yassir, nu får du banne mig inte åka med till Sylvia. Du får sitta här inne i palatset tills vi går upp i Allsvenskan.
Nyss hörde jag dessutom att det inte blir något med julmässan i Betlehem i år heller. Han verkar fortfarande lite grumpen, Sharon.”

Ja jag kan hålla på hela natten. Men det går ju inte. Istället hoppas jag att ni inser vilken guldgruva de här tidningarna är, och vad de betytt för föreningen som helhet. En hel del av EF:s själ finns att finna här; smärtan, ironin, Österliret, långbollstjongarhatet, humorn och inte minst öppenheten mot de som själva är öppna.

Det passar också här – som en slags slutkläm – utmärkt att rikta ett tack till de nuvarande redaktörerna Tobias Levinsson och Håkan Nilsson för att de håller tidningen vid liv. Ett nummer är alltid ett nummer. Och jag hoppas det blir fler.