Roar på livstid?

Det här med Roar på livstid ställer jag inte upp på. Men ett
trettioårskontrakt med option på förlängning kan jag tycka vara på sin plats.

 

 

När jag arbetade sönder mig från början till slut och så
småningom flöt upp till ytan igen så körde jag terapi för att komma till rätta
med arbetsnarkomanin (löste jag sedan själv rätt bra, jag har inte arbetat sen
2003). Framför allt hade jag väl fötti besök hos en kvinnlig terapeut på
Östermalm. Åtta hundra spänn gången. Ursäkta språket, men:

 

Till ingen jävla nytta.

 

Om vi lägger moral åt sidan kan jag tycka det vara en
lysande affärsidé att ta åtta hundra spänn för att sitta och lyssna på nån som
geggar ner sig i sig själv i en timme, innan terapeuten avbryter med: ”Ses vi
igen på torsdag? 11.30, blir det bra?”.

 

Fast moral ska ju en gång för alla inte läggas åt sidan. Min
terapisväng på Östermalm påminner starkt om mejl som ”Du har just vunnit en
miljon dollar, klicka bara på den här länken så får du pengarna”. Allra helst
ska mejlet vara skickat från Nigeria.

 

Nå, min poäng är den att jag nu har hittat en
gratisterapeut. Jag klickar mig fram till honom helt utan kostnad eller krav på
registrering. Sedan sitter han där och talar till mig, hela tiden med ett vagt
Mona-Lisa-leende över läpparna. Han inger mig lugn och framtidstro. Jag känner
mig som ett stort, stort träd med djupa rö-ö-tter: aldrig ger jag upp!

 

Vad terapeuten heter? Roar Hansen. Träffas bäst på Östers
IF:s webb-tv.

 

Publicerad i Krönikor
Arkiv
%d bloggare gillar detta: