Krönika: Ett lyckligt slut som inte ens börjat

Kvalet är över, röken över slagfältet skingrad och kvar står ett lättat rödblått lag fast med fortsatt darriga ben. Mina vänner, jag citerar Winston Churchill: “Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning”

Men låt oss ändå njuta lite. Njuta av Freddy Borgs två underbara mål på Valhalla. Njuta av Rasmus Rydéns svar på Claes Greens axelräddning 1999, tipp stolpe ut. Njuta av Daniel Peterssons frispark som just han förtjänade att få sätta lite extra mycket. Och inte minst, njuta av Matteo Blomqvist-Zampis glöd och jävlaranamma som förekom 2-1.

För i ärlighetens namn, det var just de individuella prestationerna som både satte färg på och som direkt räddade det här kvalet. Under 75 minuter på Värendsvallen i lördags spelade Öster en fotboll som var direkt livsfarlig. Jag och säkert många fler hade önskat oss en hög press och smart utnyttjande av de ytor som Qviding måste lämna för att anfalla framåt, istället fick vi ett alltmer hembackande Österlag som blev fegare och fegare och till slut fick släppa in ett baklängesmål. Då, först då, kom kvaldjävulen till Värendsvallen och satte sin eldgaffel i de rödblå skinkorna.

Det kunde varit för sent, men det var det inte. Resultatet vet vi, Östers herrlag spelar elitfotboll även 2011 och med stor säkerhet tar vi första spadtaget till en ny arena innan Superettapremiären nästa år. Med stor säkerhet har vi sett till att Östers kommande nära framtid blir mer dynamisk och spännande än på många år. Vi har gjort det. Ledare, spelare och supportrar. Och vi förtjänar alla att benämnas kvalhjältar, vi som ingår i den rödblå röran.

Men hjältedåd i all ära, det är nu vi behöver börja jobba. Först av allt måste ledningen presentera en hållbar sportslig lösning som innefattar en acceptabel tränarlösning. Och med en acceptabel tränarlösning menar jag ett aktat namn med meriter, och sett till våra förutsättningar med ny arena i sikte, ekonomisk balans och fortsatt Superettastatus så borde det faktiskt vara lättare än på mycket länge. Nu får det vara slut på interna experiment, nu måste vi helt enkelt ha något som funkar. Hellre lite safe än mycket sorry, liksom.

Sen måste vi hjälpa Öster att utvecklas. Belastningen har varit stor på de som jobbat inom Östers IF i år, och stora delar av året har intresset räddats av individuella prestationer. Som t.ex. East Fronts Andreas Johansson, mannen bakom klädmärket 1930 som räddade en i princip utdöende souvernirförsäljning och nu genererat 15 000 kronor till Östers ungdomssektion. Sånt är extra viktigt i ett skede där Östers herrar sladdat i tabellen hela året och sportsligt sett inte gjort en enda människa glad.

Vi måste också inse att Östers IF anno 2010 har problem i det organisatoriska. Jag vet att Öster själva är medvetna om bristerna, och att jag vet att de till viss del har uppkommit på grund av en situation där man tvingats montera ner en organisation av ekonomiska skäl. Men det håller inte att göra som Öster gjort. Att arbeta idéellt för en förening ska inte handla om att vara en passup som man skriker efter när det passar, det ska handla om att ingå i en långsiktig plan där föreningen lyfter sina idéellt anställda, ger de ansvar och rättmätig cred. Och i vissa fall också, släppa de områden där man inte har koll och lämna över den biten till personer som har det. Inte gå in och detaljstyra och peta i allt.

Östers IF måste börja förstå att man är en extremt lyckligt lottad förening som fortfarande har så många supportrar. Och så många kunniga supportrar dessutom. Det är dags att man på allvar tar in yngre människor i föreningen och bildar en mängd arbetsgrupper som ansvarar för saker som informationsteknologi, souvernirförsäljning och matcharrangemang. Det här är områden som är extremt viktiga för supportrar och intresset kring föreningen, men det är också områden där man faktiskt inte behöver betala ut en endaste lönekrona och ändå få ett fullgott resultat. Jag lovar.

Någon sa till mig i festyran i lördags: ”Zingo, nu blir det väl ändå en glad krönika i helgen va?”. Sådär glad blev den kanske inte, men jag ÄR glad. Otroligt glad. Men den här säsongen gnager i mig ändå, vi har helt enkelt inte råd att misslyckas så många gånger till.

Jag vill också gratulera Hans Greens exförening Malmö FF idag till ett ytterst välförtjänt SM-guld. Det var fantastiska bilder från Swedbank Arena, och en seger för såväl läktarkultur som positiv och fartfylld fotboll. Jag kan vara en dåre, men jag kommer aldrig att sluta att tro på att vi kan uppnå något liknande. Varför skulle inte vi kunna klara av det?

The end of the beginning var det ja.

Rödblå kärlek och respekt till er alla.

//Z

 

Publicerad i Krönikor
Arkiv