Tre som det kändes livsviktiga poäng stod på spel. För att få dem var Öster tvingade att våga, och så skedde. Tränarparet vågade förändra, och de nya spelarna som fick chansen vågade ta den.
Jag börjar med att oreserverat hylla Danny Tadaris.
Danny har ett efternamn som är svårt för vissa att uttala (hej Radio Kronoberg), men ett helt okomplicerat spel. Jag gillar Neil Hlavaty för hans inställning, men jag kan inte motivera (den både mentala och finansiella) kostnaden att sätta honom framför Danny som det ser ut idag. Det är nu vi ska ge våra egna spelare chansen, och i U21-serien så har de nu under lång tid visat att de är mogna att ta den. Danny var i mitt tycke bäst i Öster idag.
Riktigt bra var också Månz Karlsson som fick chansen på Tobias Hälls bekostnad. Månz har tidigare varit lite yvig och nästan för taggad när han fått chansen, men idag höll han både sig själv och spelet på en lagom nivå. Lägg därtill Daniel Peterssons fina insats som vänsterback (Tyler Hughes fick alltså också nöta bänk) och vi kan summera en klart mer dynamisk och rörlig backlinje än vi sett de åtminstone fem senaste matcherna. Förändringarna tände således till de två mest problematiska lagdelarna – mittfält och försvar.
Trots seger med 2-0 och bara lite darr på manschetten under de 10 första minuterna i andra halvleken kan man uppfatta en smula gnäll i matchrapporterna från media och från en del supportrar här på forumet. Jag gnäller dock inte alls, jag konstaterar faktum: Vi har sett Öster spela roligare och mer tempofylld fotboll, men med lite lugnare uppspel och ökad fokus på stabilitet så hade vi också kraft att genomföra matchen. Varför ska vi springa ihjäl oss när vi har kontroll på händelserna? Hög press och hårt jobb, självklart – men inte i den mån så att vi inte har kraft kvar att stå på benen 90 minuter ut.
Sen ska vi också komma ihåg att Lindome såg tämligen harmlösa ut. Alla lag i serien har hittills varit lite jämntjocka utan att stå ut på nåt sätt, men det här gänget kan få det riktigt tufft att hänga kvar.
Men det ska vi inte heller fokusera på. Förra krönikan tjatade jag om förändring och mer kraft, och det var precis vad vi fick. Jag väljer dock att inte blicka uppåt ännu, utan konstaterar att vi nu stabiliserade oss i mittens rike och att ingenting är omöjligt. Tabellen förblir för mig osynlig ett tag till.
Mycket bra vågat, Östers IF.
//Z
