Det var upplagt för vändning, återigen, för vilken gång i räkningen vet jag inte längre. Ett trettiotal EF:are i buss från Växjö förstärkta med ett ytterligare ett gäng tillresta fanns på plats i Åtvidaberg för att se Östers IF spela fotboll. Bussresan dit var magisk i sig, det är liksom något visst med kostigarna från Växjö via Virserum, Målilla, Hultsfred, Vimmerby, Kisa och sen de där sista fyra milen på en av Sveriges säkert vackraste vägar. Matchen som skulle följa några timmar senare visade sig dock bli ett enda långt cresendo i ångest, återigen, för vilken gång i räkningen vet jag inte längre.
"- Tobias, jag märker att du har svårt att säga negativa saker om spelarna i Östers IF. Varför är det egentligen så?"
"- För att jag ser dem som mina spelare, liksom…"
"- Det är lite som att prata illa om mina arbetskamrater, det är liksom inte nåt man vill göra…"
Jag har ingen annan förklaring. Ingen annan än att spelarna innerst inne nu verkar stå i kö för att kunna få rymma från Östers IF om sisådär två-tre veckor, och dessutom få en godtagbar ursäkt att göra det. ”Ähh, division 1 södra, det går inte, det vore ödesigert för min karriär…” och det värsta är att vi supportrar skulle svälja det med hull och hår. Vi skulle anklaga föreningen som anställt dem. Hur kan ni ha förstört våra spelare på det viset? Hur? Berätta för oss, för vi förstår inte.
Stille? Jo, en del rent spelmässigt kanske men hallå – såpass trevlig är ändå denna engelsman att han inte på egen hand klarar av att knäcka en trupp på 22 spelare. Schenka/Hagberg? Nej, den lilla strimma av hopp vi ändå sett stundtals de sista omgångarna är nog uteslutande deras fötjänst. Arvidsson? Njaej, vad har han värvat för att skapa ett sånt tyst kaos?
Men kanske ligger problemet lite i det som Arvidsson inte värvade.
För total avsaknad av karaktär hos nyckelspelare är nog snarare mitt mantra just nu. Det gör inte tillräckligt ont hos dem. Det är inte som för de där 40-50 supportrarna som fanns på Östers läktare i Åtvidaberg; de till tänderna taggade supportrarna som bara efter 15 minuters match fick stå där och känna sig som pajaser på en cirkus istället för fotbollssupportrar till ett bottenkämpande lag. Vi stod där med öppna, blottade sår som elva spelare i tur och ordning pissade i. Så kändes det, om ni undrar.
Efter slutsignalen så var det elva tomma spelarögon. En handfull spelare (varav cirka hälften från det som kallas främlingslegionen) gick mot klacken med sänkta huvuden, för att liksom markera att de skämdes. En fin gest och de försöker nog förstå hur vi känner, men det är nog bara Peter Wibrån, killen som kämpat bottenstrid med Hansa Rostock och Östers IF i princip i hela slutet av sin karriär som verkligen förstår.
För vi som känner till Rostock vet hur viktig fotbollen är för staden. Det finns inte mycket att göra, se eller uppleva i Rostock förutom Ostseestadion. Hansa Rostock förenar staden, när det går bra för de blåa lever hela staden upp. Här hemma rycker flertalet mer på axlarna, vi har bra jobb att gå till, annat att göra, att stadens fotbollslag är skit är iochförsig trist men det är inget gemene man hänger upp sitt liv på.
Men Östers supportrar, de som fortfarande finns kvar efter hur säsongen sett ut är inte gemene man.
Och det förstår Peter Wibrån.
Därför går han fram till oss, ser oss i ögonen och ber om ursäkt för det vi nyss fick bevittna. Ursäkten ger oss inga poäng, men det ger oss lite av hedern tillbaka. Hedern åt oss som hela säsongen trott, sagt att det kommer att ordna sig, till sist vänder det, vi kan inte åka ur.
Nu när det troligen blir division ett Södra som gäller för 2008 så har jag förlikat mig med tanken. Och jag är sjuk i huvudet, jag vet – men jag står gärna på ett ännu mer ödsligt Värendsvallen tillsammans med 700 andra åskådare och ser en match mot Myresjö – bara jag får känna att det är mitt Öster igen.
För mig är alltså ett uttåg ur Superettan ingen katastrof längre, som det var för några omgångar sen. För många andra som idag har Östers IF som sin arbetsgivare är det mycket, mycket värre då hela deras möjlighet till anställning hänger på en skör tråd som stavas Mjällby/Enköping.
Om vi åker ut vet jag att vi kommer tillbaka. Oddsen är låga, närmast obefintliga för det. Frågan är när, men den tar vi när vi ser laget som beträder gräsmattan i säsongsinledningen.
Med de här tankarna i huvudet ska jag gå och se Mjällby, vilket blir min sista match för den här säsongen. Det kommer att bli riktigt sjukt. Det kommer att göra riktigt ont. Men sen är jag färdig med det här laget, den sista matchen mot Enköping där allt kommer att avgöras (jag har sagt det ett tag nu) kan jag inte förmå mig att se. Detta av hänsyn mot mig själv.
Och bara för att avsluta: På nå
got mirakulöst sätt kan laget få den geist som krävs (det är faktiskt bara den som saknas, spelet finns där, målen finns där men man måste vilja spela och göra mål) och plocka fyra eller sex poäng de två sista matcherna, och på grund av att bottenkollegorna är ungefär lika skärrade som Östers IF kan det säkert till och med räcka. Otroligt nog.
Morrissey, min bästa polare just nu får avsluta (och då vet ni att det är en sorgen Z ni läser):
In my life
Why do I give valuable time
To people who don’t care if I live or die ?
