Och så blev det – Telia.
Nu för tiden är räkningar från Telia något man törs öppna, för sedan ett drygt halvår har vi inte ens någon fast telefon installerad här hemma. Det började med att vi i höstas äntligen fick ADSL, och att jag gick och köpte en billig kombinerad Skype- och hem-telefon av Onoff.
Sen fortsatte det med att Skype- och hemtelefonen fungerade i två dagar innan den gick sönder. Eftersom jag för det mesta befinner mig på nedervåningen medan Skype-telefonens sändare höll till på andravåningen så blev det ett jevvla springande upp och ner för att försöka fixa till det som nu hade gått sönder, innan jag till sist blev så förbannad att jag slängde telefonen i väggen.
– Det var ett års garanti på den där, sa hustrun.
– Bra! sa jag.
– Det var ett års garanti på den där, sa hustrun.
Det hon med viss relevans menade var att vi nog inte med framgång kunde återvända till Onoff med telefonen i 18 delar, hävdande fabrikationsfel. Jag är så rädd för att hon har rätt att jag aldrig försökte.
Hur som helst så har vi sedan den dagen ingen fast telefon här hemma. Men det går bra ändå. Vi surfar via vårt ADSL och ringer och tar emot samtal via mobilen. Eftersom ingen tycker om oss blir det rätt få samtal, dessutom.
Fast den fasta linan vill ju Telia ändå ha betalt för, en gång i kvartalet, och det var den räkningen som nu hade kommit.
Jag sprättade kuvertet och tittade förstrött på… vad nu då? Enligt Telia hade vi den 19 april ringt till Indien och talat i 17 sekunder.
Det var ju bara att ta fram mobilen och slå 90200. Efter en halvtimme (okej, jag överdriver) kom man fram till en levande människa att få tala med.
– Jo det står här på min räkning att jag har ringt till Indien i 17 sekunder, men det har jag inte.
– Det är kanske någon annan i familjen som har ringt?
– Nej.
– Ni kanske har små barn som av misstag…
– Ja, vi har små barn, eller ett litet åtminstone, men han är inte ens gammal nog att bry sig om hur det går för Öster i kväll så inte skulle väl han…
– Men då ska du se att det är han som har varit framme.
– Men vi har ju för fan ingen telefon!
– Vad sa du?
– Vi har ingen fast telefon i huset, den existerar inte rent fysiskt.
– Jo men i vårt datasystem ser vi tydligt att någon har…
– I så fall har någon inte bara brutit sig in i huset medan vi inte har varit hemma, utan också haft med sig en egen fast telefon, kopplat in den, ringt Indien i 17 sekunder och sen smitit ut igen innan vi hann hem…
– Ja det låter ju inte så troligt, men det måste vara någon i huset som…
– Eller säg så här då: 1) vi har ingen fast fysisk telefon här hemma, 2) vi har inga vänner i Indien, 3) om vi bortser från ett och två – vad säger man till sin vän i Indien på 17 sekunder? Att bara uttala ett fullständigt indiskt namn tar ju 20… och sen ska han ju svara…
– Ja vi lägger ju oss inte i samtalets innehåll…
– Vilket samtal? Vi har ju ingen telefon.
– Jag ser här att kostnaden för samtalet är 2:84…
– Plus moms! Det blir 3:55. Och sen förlorar jag 45 öre på öresutjämningen också.
– Du kan ju alltid skriva ett brev och bestrida kostnaden.
– Du menar att jag ska lägga fem kronor i porto på ett brev där jag kräver tillbaka fyra?
Nu kunde jag höra i luren hur den stackars Telia-representanten suckade. Plötsligt tyckte jag lite synd om honom.
– Du; vi har haft träd över ledningarna här i skogen under vårvintern. Det har sprungit folk med motorsågar och instrument och grejer. Inte vet jag, men nåt av instrumenten kanske slumpade ut ett nummer av misstag i några sekunder och det hamnade på vår räkning…
– Tror du mig när jag säger att vi inte har någon telefon och alltså inte kan ha ringt Indien?
– Jo, jag börjar nog göra det…
– Bra! Då skiter vi i alltihop. Jag har dessutom aktier i Telia. Dom kan behöva de där fyra kronorna i tillskott.
Samtalet avslutades i största sämja. Undrar förresten vad samtalet kostade, från min Telenor-mobil. Hur som helst så kände jag mig storsint, och borde under normala förhållanden just därför ha tagit mig an kvällens match med viss förtröstan.
Men… nä, det kändes inte bra i luften. Stilles uttalanden på Östers sajt… det fanns liksom ingen glädje i dem. Det kan aldrig vara bra när ångesten över att släppa in mål är större än glädjen över att göra dem. Jag är så naiv att jag tror att det är där det sitter. Där och i det psykologiska fenomenet att spelarna tror att dom är favoriter till att vinna inför varje match bara för att vi ramlade ur allsvenskan i fjol.
Det finns dom som säger att en seger alltid är en seger. Hellre spela dödgrävarfotboll och vinna med 1-0, än att underhålla och förlora med 3-2. Nja, jag skulle kunna argumentera emot det där, åtminstone delvis. Men här handlar det ju om dödgrävarfotboll och förlora. Dessutom för det mesta med mer än uddamålet.
Ja, ja, ja, jag har inte sett mer än matcherna på teve men jag var hoppfull
om att vi skulle få ordning på spelet ända till segern över J-södra. För det första såg det erbarmligt ut, för det andra kvittrade tränaren efteråt som en fågel och tyckte att allt var bra. Såg han inte? Vi vann ju på tur!
Och sen Degerforsmatchen som man följde via Svensk fotbolls live-ruta. Om jag minns rätt var det vid ett tillfälle 13 minuter mellan två olika matchhändelser.
Glädjen, Stille. Hur i hela friden ska du plocka fram den i truppen? Hur ska den som inte är glad i gladfotboll plocka fram glädjen? ”Robin höll nollan” har du lyft fram ett par gånger som glädjande exempel. Gå inte där å tjura Bennet, Robin höll ju nollan! Sitt still på din bänk, Figu, Robin håller ju nollan… oops… ja nu kan du få komma in i en kvart.
Efter Vasiljs kung fu-spark och 0-2 i röven gjorde jag något synnerligen ovanligt. Jag stängde av datorn och webb-P4 Kronoberg och satte mig med en bok i stället. Jag ville inte höra 0-3. Jag ville inte höra om Den siste mohikanen skulle få nytt frispel så att vi fick avsluta med nio man. Jag ville inte höra.
Och på söndag är det match igen. I brist på Kalmar mot det jävligaste som finns, dessutom.
Tänk om du som läser det här, och om spelarna, kunde förstå att oavgjort borta mot Mjällby vore starkt av Öster. Om vi mentalt slutade att känna oss så förbannat överlägsna. Vi ligger ju för fan sist!
Och tänk om spelarna utifrån det kunde känna glädje över att vi håller uppe spelet, glädje över att vi försöker, glädje…
…över nånting annat än att Robin nästan höll nollan. Eller åtminstone ettan.
Dessutom gillar inte ungjäveln Teletubbies. 179 spänn kostade den.
