Det har varit tufft att skriva efter förlusten mot Norrköping i torsdags. Jag började med att försöka få ihop en matchrapport på kvällen efter matchen (som jag brukar om jag inte är för förbannad) utan att lyckas. På fredagen (som var en ledig dag, woohoo) hade jag hämtat mig så pass att jag bara satt och stirrade tomt framför mig så fort jag tänkte på fotboll. På lördagen började en känsla av revanschlust att infinna sig, och nu på söndagen är allt – nästan – som vanligt igen. Nästan.
”En olycka kommer sällan ensam” får väl sägas vara alla totalneggons favoritordspråk, och man kan undra varför det är så att det inte räcker med lite lagom motgång när Öster väl har det, utan det måste hela tiden handla om disaster eller halleluja. Vi brukade hånfullt snacka om GAIS som det optimala jojolaget, och – på tal om det – vi brukade ju även kalla Kalmar FF för Kalmartrissan, den där robusta träjojon som ni lite äldre läsare säkert känner igen från er barndom.
I lördags (då när revanschlusten kom tillbaka) läste jag i SMP vad Växjöborna tycker om att deras stad expanderar till höger och vänster med Word Trade Center, Arenastaden m.m. och givetvis kom synpunkter i stil med ”det är väl ingen mening att bygga en ny fotbollsarena då Öster snart åker ur ettan” med i tidningen. Och en annan webundersökning som ställde frågan ”När tror du det vänder för Öster?” så svarade över 30% att de tror att det aldrig vänder.
Växjöbon som vi känner den, alla dagar i veckan.
Jag har varit runt en hel del i Sverige i mitt arbete, och haft flera möjligheter att flytta till t.ex. Stockholm och Malmö – men jag har ändå aldrig kommit härifrån på allvar. Ibland önskar jag att jag gjorde det. Ibland är Växjö något av det värsta man kan befinna sig i. Det finns absolut ingenting som imponerar på en Växjöbo; vill någon bygga World Trade Center så är det ”säkett nåt luut mä dä”, vill man riva en fallfärdig 50-talskoloss till vattentorn (som aldrig borde ha fått byggas överhuvudtaget) på Solberget och ersätta det med en arkitektonisk skyskrapa så heter det ”ska dä vääklien va lönt dä” och om det nu kommer fram någon elitidrott i staden så passar det väldigt bra för Växjöbon att dyka upp på arenorna endast i medgång och svika i motgång. ”Ingen vetti jävel hålle på di ändå.”
Och jag har äntligen – efter alla år – lyckats klura ut varför Växjöbon kommer i medgång och går i motgång. När det går bra så kommer man endast för att vara där och kunna se när det vänder och ”dä blir som vanlitt” igen.
Nej, jag ska inte bara spy ut min galla över Växjöborna. Jag är ju som sagt kvar här, och det av flera anledningar. Det är nära till det mesta (utom havet, men jag tillhör de som gillar en småländsk insjö lika mycket), i det närmaste perfekt för en barnfamilj (utom en massa nöjesfält och annat trams men det passar ändå bra att endast ta sånt på semestern) och jag tilltalas av stadens något sömniga men också lite studentikosa och kulturmässigt charmiga puls. Så är det. Och det där att Växjöbon är så gnällig när det ska komma något nytt i staden eller runt idrottsarrangemangen, det kompenserar han eller hon med att faktiskt bete sig riktigt trevligt när man umgås med dem.
Med tanke på hur glest det var på läktarna mot Norrköping (jovisst några hundra var säkert bortresta över helgen, och några hundra kanske åkte till Lagavallen för att se Ljungby – IFK Göteborg i cupen istället) och tabelläget efter sex omgångar så har faktiskt Östers kris i årets Superetta nu fått det tvivelaktiga nöjet att faktiskt betitlas – kris.
Jag tror att alla kan hålla med om att det inte var någon större skillnad på kämpaglöd hos de utländska som våra inhemska spelare i torsdags. Det har annars varit ett populärt mantra hos en del supportrar de här veckorna, att utländska spelare inte kämpar lika bra som inhemska. Jag känner igen det där resonemanget – från England på 80- och en bit in på 90-talet. Hur ser Premier League ut idag?
Det kan dock finnas en sanning i det där, och det är det välkända faktum att det oftast är svårare att få en utländsk spelare att trivas i ett annat land än sitt hemland. Alla är inte som Atiba Hutchinson. Bara han hade en TV där han kunde plugga in sitt Playstation och en cykel så han kunde ta sig till träningen så spelade det ingen roll var han var någonstans. Toronto, Växjö, Köpenhamn och säkert snart drömstaden Manchester – killen lever för sin fotboll och verkar ha ett närmast orubbligt psyke. För när alla glåpord haglade kring Öster 2003 och laget stundtals knäade värre än ett gäng Shih Tzus fokuserade han på sin uppgift, sin form, sitt spel. Och fullkomligt glänste. En spelare som liksom hade det.
Så om den utländska spelaren trivs och fungerar i sin miljö så kämpar han minst lika bra för Östers IF som vilken Markaryd- eller Hovmantorpsbo som helst. Men alla har olika krav för att få det att gå ihop. En del säkert orimliga, vad vet jag. Men jag vet att Öster de senaste åren på ett annat sätt än tidigare kämpat med ideella faddrar m.m. för att hjälpa spelarna att komma tillrätta i staden och i föreningen. Jag vet inte vad man ska göra mer, faktiskt – utan att verksamheten blir något annat än en fotbollsförening.
Ni förstår kanske vart jag vill komma. De utländska ”välbetalda” spelarna är inte ensamma orsak till krisen, de tillhör laget och fotboll är ett lagspel. Och jag skulle efter att ha sett torsdagens match nu enkelt kunna säga att det är målen som saknas.
För nu skapar vi ju chanser. Vi skapade klart mer än Norrköping, ett lag vars supportrar nu höjer till skyarna och som är serieledare. Men för ett lag i motgång kommer inte målen, skotten går utanför och nickarna studsar över ribban. Kanske saknar vi den där ”rediga fååwadden” som det alltid pratas om i supporterkretsar, men fram till dess att fönstret öppnas får vi kanske försöka hålla till godo med det vi har också?
Och försvarsmässigt… Jag blir förban
nad när man gnäller på försvaret efter 0-1 målet. Alla som var där kunde se att det var Öster som ville framåt, Öster som var piskade att vinna, Öster som var revanschsuget, Öster som ville tysta belackarna. Det var i det läget, med vårt lag långt uppe i banan som Peking lyckades passera Mario Vasilj/Bild en gång. Och såna mål är ju också så typiskt för lag i motgång, jag menar hade vi varit nöjda med 0-0 mot Peking på Värendsvallen hade vi aldrig gått så mycket framåt som vi gjorde i det skedet av matchen.
Jag vill se fotboll precis i den anda som presterades mot Norrköping. Då kommer målen och chanserna till slut, Växjöborna kommer tillbaka till Vallen och the angry mob tystnar.
We are the angry mob
We read the papers every day
We like who we like
We hate who we hate
But we’re also easily swayed
Hämtat från titelspåret på Kaiser Chiefs senaste album, någon mer än jag som känner igen sig?
Lev väl. Invadera Uppsala.
//Z
