Man tycker att man borde vara van vid det här laget, och att det därför inte skall ta några dagar efter matchen för att orka skriva några rader. Men läget är som det är, hösten har plötsligt ramlat innanför dörren och jag plockar fram en av mina favoritlåtar när det gäller att beskriva känslor av smärta och elände: ”Long December” med Counting Crows. En specifik textrad i den låten – ni som följt mina skrivelser en längre tid känner säkert igen den – lyder:”The smell of hospitals and winter,
and the feeling that there is all a lot of oysters but no pearls”
Att det amerikanska (och även danska) ordet för ostron påminner om ordet Öster gör det än mer så där perfekt tragiskt; ”all a lot of Oysters, but no pearls."
”A long december, and there is reasons to believe,
maybe this year will be better than the last”
Så inleds ovanstående låt, och jag räknar med att det är så det kommer att kännas i december när vi summerar säsongen och ser fram emot nästa. Egentligen oavsett om vi stannar kvar i Allsvenskan eller inte. Är vi kvar i högsta serien kan det bara bli bättre, och ramlar vi ner i Superettan… ja då får vi kanske åtminstone se fram emot aningen fler chanser till att faktiskt vinna matcher.
Det är inte klokt egentligen hur mycket det här påminner om 2003
Vi ligger i botten fast cementerade, men har ändå en klar chans att nå kval (ja jag vet, vi har praktiska chanser att nå direktplats också men…) och de andra lagen därnere är ungefär lika usla och depraverade som oss själva. På ett sätt är det asjobbigt, man pendlar mellan hopp och helvete – men på ett annat sätt så är det ju det precis det som fotboll handlar om.
Hopp och helvete, alltså.
Skillnaden mot 2003 är att jag tycker att vi är ett betydligt bättre fotbollslag individuellt än då, och att vi har mer resurser att röra oss med. Det är märkligt, konstigt, för jävligt – ja vad ni vill – att vi kämpar för allsvensk existens med de här killarna på planen. Men det är ju individuella nivåer vi pratar om där, inte som lag betraktat.
Men – handen på hjärtat – så kan vi konstatera att Öster återigen inte varit riktigt redo för det här med att etablera sig i allsvenskan. Och även om vi kommit betydligt närmare organisations- och pengamässigt än förra gången så presterar årets lag ungefär likvärdigt; som lag betraktat är vi ju som en kul udda fågel för de andra. Jag menar, vi spelar fin fotboll, anfaller brett och vitt – och släpper in enkla mål. Drömmotståndaren för de allra flesta; lagen som inte ens har ett eget spel på hemmaplan kan mala ner oss och trycka in 1-2 mål på exemplevis fasta situationer och lagen som liksom vi försöker spela fotboll (och gör det lite bättre) får trevliga matcher med mycket målchanser och mål.
Men vi får fanimig ingenting.
Matchen mot Helsingborg var egentligen bara ännu ett grymt konstaterande. Vi kan föra spelet, vi kan vinna all statistik, vi kan vinna närkamper, vi kan vinna mittfältet – men vi förlorar matchen.
Ingenting. Absolut jävla ingenting.
En sak jag tänkt på; när andra lag är i samma situation som vi uthängs ofta en eller flera av spelarna av lagets supportrar. Det har inte alls hänt med årets Öster, utan supportrarnas missnöje har vänts uppåt i den s.k. hieararkin – och jag tolkar det som att vi ändå nånstans ser att spelarna gör sitt yttersta, de kämpar och står upp och slutar aldrig försöka. Det är positivt, men en lika klen tröst som att den magiska sommaren 2006 nu är över och vintern snart är här.
Med allt som det innebär.
”I guess the winter makes you laugh a little slower,
Makes you talk a little lower
About the things you could not show her
And its been a long december and there is reason to believe
Maybe this year will be better than the last
I cant remember all the times I tried to tell my myself
To hold on to these moments as they pass.”
Makes you talk a little lower
About the things you could not show her
And its been a long december and there is reason to believe
Maybe this year will be better than the last
I cant remember all the times I tried to tell my myself
To hold on to these moments as they pass.”
