Börja om

För en herrans massa år sedan vid ungefär den här tiden på året var jag på tennisturnering i Båstad, en sysselsättning som nuförtiden såväl sysselsätter en handfull tennisfrälsta EF:are (ni vet vilka ni är) liksom den fyller på skvallerpressens råmaterial. Nåväl, jag var inte där för att mingla med gräddan eller spendera tiotusentals kronor på odrickbar champagne, utan för att se på tennis. Och där fanns också en svensk spelare som hette Mikael Pernfors.

Pernfors hade vid tiden det begav sig haft sina år på touren, han var ju aldrig någon av de stora som Wilander, Edberg och Järryd – men han hade ändå bland annat torskat i finalen i Franska Öppna 1986 mot Ivan Lendl. Och det är ju inte så dåligt. Denna bedagade men forne hjälte hade alltså lyckats ta sig in i Båstadturneringen och gjorde inför mina ögon en bedrövlig match mot någon okänd spelare jag totalt glömt namnet på. Sen helt plötsligt, när Pernfors var uträknad och det egentligen bara handlade om matchbollar mot sig, började han spela gudomlig tennis. Hela Båstad vaknade ur sin småborgerliga slummer och började heja på nästan sydländskt manér. Då, efter en av de snyggaste bollduellerna i hela turneringen vände Pernfors blicken upp mot skyn och skrek, med frustrationen bubblande inom sig:

”BÖRJA OM!!!!”

Jag kommer ihåg att jag han påminde inte så lite om John Cleese i Fawlty Towers; ni vet där han vänder sig mot himlen efter att det ännu en gång gått fel, hytter med näven och skriker ”Thank you God, thank you so bloody much!!!”

Det är liksom något speciellt med dödsdanser. Oftast så bekräftar dem det som alla vet, att döden är nära förestående men ibland så vänder det och sagan förvandlas till en med ett lyckligt slut.

Pernfors dödsdans beskriven ovan hjälpte inte, han torskade till sist. Cleeses rollfigur Basil Fawlty förlorade mest hela tiden.

Jag vet som ni säkert börjar förstå egentligen inte vad jag ska tro om Östers vidare äventyr, men jag ska försöka utveckla det. En sak vet jag i alla fall: Jag åkte till Danmark en lördag för att tillbringa en vecka på en plats på norra Själland där min nya 3G-mobil bara stundtals lyckades ladda en internethemsida. Då värvar Öster två landslagsmän på raken, Angolas Paulo José Figureido och Jamaicas Teofore Bennet, för att göra det som egentligen ingen – förutom oss galningar som sett Öster dödsdansa tidigare och lyckas – tror är möjligt:

Att hänga kvar i Allsvenskan.

Med ett nytt spelsystem signerat Lasse-Nicke och de här båda ska det alltså vända. Robin Hood får sin Marion till sist och sagan slutar lyckligt.

Okej, det handlar inte om att vi ska fimpa Hammarbys joints på bortaplan; det handlar om att vi ska ha tre lag bakom oss om 18 omgångar, idag har vi ett. Det kan också tänkas att vi ska ha två lag bakom oss och kvalar oss kvar, men det hemska scenariot diskuterar vi inte ännu. Inte så länge vi slipper det. Vilka är våra bottenkonkurrenter? Örgryte förstås, som vi har bakom oss idag. Häcken som ser totalt profillöst ut i år, men som trots det har killar som Hasse Berggren. Halmstad, som trots en nyförvärvad gamling i Magnus Arvidsson torskade mot Göteborg med 1-4 på hemmaplan. Arvidsson, som förresten såväl språkligt som utseendemässigt är en exakt kopia av komikern (kan man kalla honom det?) Thomas Petersson. GAIS som haft sitt roliga enligt vad jag hoppas. Och så något lag till som faller igenom totalt nu efter VM.

Äh, jag tvivlar lite fortfarande. Jag gör det.

Jag har ju – som sagt – trots allt befunnit mig i en svart liten stuga vid namn Koglehus, uppförd 1936 endast 75 m från havet nära byn Nyköbing på Nordsjälland, och varit avskuren från Östervärlden i 10 dagar. Mina få lyckade websidebesök under tiden i isolering har beskrivit något som jag har svårt att fatta; vi lekte med Karlshamn och lirade 2-2 borta mot Rosenborg med mersmak och Zavadil har pånyttfötts som en ny centralmitt jämte Figuireido. Kanske skruvade man upp förväntningarna lite för högt, för i dagens match mot Hammarby som jag följde via radio fick man ju höra samma gamla visa igen.

”…det är tveksam markering som förekommer Hammarbys ledningsmål…”

”…och Nouri/Bild slår en lång misslyckad boll som rinner iväg till Hammarbys målvakt…”

I alla fall i första halvlek. Sen förstod jag att det blev bättre, och efter att ha kollat igenom flera av situationerna nu i kväll/natt tack vare en god vän med rätt kanaler, stor hårddisk och gott hjärta så kan jag med stolthet säga att vi gjorde en riktigt bra andra halvlek. Det gjorde vi. Tack vare den skriver jag det här veckobrevet för att även delge er sanningen istället för att bara tjura mig i säng.

Så – nu fattas egentligen bara målen. Ska Bennett kunna tillföra en ny dimension? Det är en sak att springa 100 m på strax över 10 sekunder, en annan att få bolljäveln i bollmålet. Ska PC vakna till liv, det såg faktiskt lite lovande ut idag? Ska Borg börja snubbla in bollarna? Ska Teever någon mer gång stå på rätt plats vid rätt tillfälle? Och ska jag någon enda gång bestämma mig för om Daniel Svensson är ett missförstått geni eller ett genialiskt missförstånd? Han fick ensam ta mycket av min ilska idag, och det kulminerade när han fri med målvakten träffar Covics fingrar och bolljäveln går ribba ut. Förlåt Daniel. Hoppas du inte läser forumet.

Lasse-Nicke ska nog inte heller läsa forumet för noggrant. Jag tycker de gör helt rätt i att prova en ny metod, ett nytt system – det visar att systemet inte är större än resultaten. Det enda problemet är att förluster tär. På spelare. På klubbdirektörer. På supportrar. På tränare. Till slut blir det ohållbart. Jag har redan skrivit spaltmetrar om Lill-Damma och 1999. You know.

Så vi börjar med att lite fler gånger än en göra fler mål än vi släpper in. Då vinner vi en match. Sen gör vi om det en gång till. Och en till. Och några till. Behöver inte vara så många, bara så det räcker.

Sen i slutändan, så slipper vi skrika ”BÖRJA OM!!!”.

Det vore väl en fin saga?
Publicerad i Veckobrev
Arkiv