Allsvenskan is a pigsty

För en gymnasiestudent som mig själv har den föregående veckan betytt ledighet och en fin möjlighet att vila ut.
Möjlighet och möjlighet förresten, det vette tusan. Efter en blytung
hemmapremiärförlust mot AIK gick veckodagarna åt för att fundera åt vad
som gick snett. När sedan en ny förlust följde på långfredagen, ja då
började obehagskänslan infinna sig igen. Precis samma känsla som man
hade många matcher 2003. Vi vet precis vad som händer om framgångarna
uteblir i Surbuksväxjö. Då sugs hela inställningen och hoppet om
ljusare framtid ner i ett ont svart hål. Det vill vi inte veta av i år.
Vi ska fixa det här, tamejfan.



Surbuksväxjö ja, ständigt denna surbuksinställning till stadens rödblåa
stolthet. Eller är det verkligen helt och hållet så? På långfredagen
hämtade Öster upp underläge mot sjuhäradsgulingarna trenne gånger, och
till min stora förvåning kunde man höra huvudläktaren vakna till liv
och applådera igång stämningen på Vallen vid ett flertal tillfällen.
Det var riktigt skönt att se och höra att även huvudläktaren vill vända
underläge, och inte bara vi på Norra Stå.
Öster kommer få det tufft den här säsongen, det fattar ju vem som
helst, men vi som älskar Öster och vi som lider med dem måste visa att
vi kan vända det här tillsammans. Lipa och gnälla efter varje ny
förlust eller allmän motgång tar oss ingenstans. Det gäller både Öster
som förening och oss som supporterar dem.
Vi får ingenting gratis, och det vet vi om. Det är vi mot resten. Och vi ska vinna.

Nåja, nu orkar jag inte tänka mer på Östers situation. I alla fall inte på nån timme.

Någon som förresten lagt märke till var vissa av Big Brother-deltagarna
kommer ifrån? Förra året var det första året jag hade Kanal 5, och när
jag för första gången fick se ett helt avsnitt av BB blev jag så pass
chockad över hur dåligt det var att jag såklart var tvungen att se
nästa avsnitt. Och nästa.
Den person på insidan som förargade mig mest var en kort, ganska gammal
man (åtminstone för att vara med i Big Brother), som hade en hejdlöst
fjollig dialekt och töntig frisyr. Han hade konstant en pärlande
svettbeläggning på pannan, och såg ut att tycka livet i huset var
antingen påfrestande eller ganska upphetsande. Kanske både och. Det visade sig
att detta grymt fåniga skämme var från Kalmar. Och jag skulle ljuga om
jag säger att jag blev förvånad. När han senare i serien gjorde sorti
gjorde han det genom att böla ordentligt och storma ut i cowboyhatt (en
cowboyhatt som han inte gjorde rättvisa för fem öre). Han måste längtat
hem till Fredriksskans där det ju bjuds på så fin fotboll, den stackarn.
I år har jag inte sett särskilt mycket av Big Brother (känns väldigt
befriande), främst för att jag inte finner det intressant längre. Men
jag har ändock lyckats snappa upp så mycket som att årets
skandaldrottning heter Jessica och kommer från, just det, Kalmar.
Again, I’m not surprised. Tydligen har hon suttit på behandlingshem
flera gånger, och det är ju fullt förståeligt med tanke på vilken skada
fisk- och tångstanksångorna ger på hjärnan.
Usch, det där sista var det kanske ingen vidare nivå på, men det är det
ju å andra sidan heller inte på Big Brother, så det kändes väl lite
passande.
Jag undrar förresten hur det skulle se ut om man slängde in Österlirare
i Big Brother-smeten? Vem skulle bråka mest på festerna (Sedunov?), vem
skulle vara mest fruktad på fyllebråken (Borg?), vem skulle städa och
diska på morgonen (Wibrån?), vilka skulle ägna mest tid på toaletten
och fixa håret (Stringen och Marco da Silva?)? Frågorna är många, och
svaren hoppas jag aldrig att jag får.

Nähe, imorgon väntar åter skola, och tills dess ska undertecknad ägna
sig åt lite skolarbete. Fy fan. Jag tror jag skiter i det och gör som
vissa andra frontare; lyssnar på Morrissey istället. Allsvenskan is
full of crashing.

Alla till Hisingen!

Auf wiedersehen.

Publicerad i Veckobrev
Arkiv