I himmelens klubbhus lever barndomen kvar

Jag växte upp på en liten fotbollsarena i en bonnig liten förort på kusten. Allt startade i en ryggväska på pappas rygg. Bröderna & systern spelade boll, jag tyckte mest om att springa runt i klubbhusets korridorer (när jag inte satt i den där sabla ryggväskan, vill säga). Journalist redan då?


Älskar den blandade doften av svett, skadetejp & vattenflaskor. Den doften fick mig att känna mig hemma. Det är barndomens doft. Det är doften av divisionfotboll på en liten arena, i stora drag belägen mellan två åkrar och dessutom precis bredvid rälsen. Denna räls förbannade man varje gång tåget kom. Det innebar antingen att man inte hörde kommentatorn eller att man tvingades skrika för att göra sig hörd. Värst var i pausen när man skulle köpa glass. Misstaget att vråla att jag vill ha en sån där glass för tre och femti’ gör jag aldrig om. Kiosktanten blev sur och tyckte att jag kunde ha väntat till tåget kört förbi.

Dessvärre kan jag inte återvända och känna samma doft längre, klubbhuset finns inte mer. I april 2000 brann det ner till grunden. Anlagd brand av två jag vet vilka de är. Den ene förlorade sina tunga sponsorer i sporten han utövade, den andre hade inte mycket att förlora. Jag förlorade en del av mitt liv. Har aldrig sett så många tårar som dagarna efter branden, inte före, och inte heller efter. Det var ett oerhört hårt dråpslag att se ett barndomsminne tyna bort bland alla de förkolnade brädorna.

Det nya klubbhuset känns mer pampigt och har dessutom besudlats med den vidriga färgen mintgrön. Det är inte alls samma känsla som det förra, som var ett enkelt rött hus med vita knutar som stått kvar sedan 1930-talet. Säkert pompöst för sin tid, men under mina år var det ett charmigt hus som luktade fotboll. Den nya färgen matchar ingenting. Inte klubbmärket i grönt och vitt som är snyggare än Bajens, och i synnerhet matchar färgen inte gräset. Den förra färgen smalt in bättre bland övriga färger. Nu blir man ju bara färgblind av att planka in över stenmuren på baksidan av huset.

Arenan är nästan helt perfekt, det enda som inte är perfekt är 60-metersbanan mellan läktaren och planen. Den banan har jag bara hemska minnen ifrån. Min gamla gympalärare, med samma för- och efternamn som en i Gyllene Tider, tvingade alltid mig att springa snabbare, då jag var den eviga tvåan. Den där jävla banan (som syns i förgrunden på bilden) är ändå bara orsaken till de flesta skadorna bland fotbollsspelarna. Har aldrig sett spelare med så fördärvade knän som efter en match på skansen (Den enda accepterade skansen i Småland, och det är inte Old Freddie den här gången). Men det är också från den banan som spelarna, vid behov, bråkar med publiken. Händer någon eller några gånger per säsong, men det blir aldrig mer än munhuggning. Mina två favoriter, som inte längre finns kvar i laget, är två exempel som inte dragit sig för ett publikgräl.

Människor som senare har kallat sig själva för stjärnor har börjat karriären på skansen. En lovande spelare i ett allsvenskt lag, som jag inte tänker nämna vid namn, till exempel. Honom har jag sett växa upp. Förr var han en liten jävel som med sina ännu jävligare vänner spred skräck på sina BMX-cyklar. Nu är han någon som mycket väl kan säkra sin framtid inom fotbollen. Om han själv vill så att säga.

Publicerad i Veckobrev
Arkiv
%d bloggare gillar detta: