Årskrönika 1/3: ”Åhhh ÖIF – det luktar guld”

Det har blivit dags för att sammanfatta 2003 som kanske inte kommer att gå till historien som ett av de roligare Österåren i historien. Det var många saker som gick fel, och även om flertalet luttrade Östersupportrar redan innan säsongen visste att det skulle bli tufft så såg nog många av oss kvalitéer i laget som mycket väl kunde ha räckt till en plats i Allsvenskan även 2004. Nu blev det som bekant inte så, och i den första av delen av tre årskrönikor så reder vi ut varför.


I min föregående årskrönika för det magiska 2002 så skrev jag följande rader:

”I min hyllning till laget och föreningen som gjorde ”det” finns också en del förbehåll. Till exempel ska vi inte tro att Öster på allvar kan hota de starkaste lagen i allsvenskan redan 2003. Jag skulle vilja säga att vårt enda mål skall vara att spela Österfotboll, och se hur långt det räcker – räcker det långt så är vi allsvenska även under 2004, och om det skulle krascha försöker vi igen. Vi har talangerna, förutsättningarna och viljan för att lyckas men det är som bekant inte alltid som talanger blommar ut, förutsättningarna stämmer och viljor uppfylls. Skillnaden mellan succé och fiasko är hårfin, och det är något vi skall bära med oss under 2003.”

Det där var rader som jag ju inte behövde äta upp med hull och hår. Allsvenskan hade utvecklats under åren som vi var borta från den, såväl sportsligt som ekonomiskt. Det var knappast realistiskt att tala om en topplacering, mer om att hänga kvar på det berömda håret. Så slutade det ju också, inte förrän den absurda sista omgången då ledsna Österfans tvingades utstå fyrverkerier och jubel över Djurgårdens SM-guld på Stadion i Stockholm så stod det klart att Öster följde Enköping ner i Superettan – precis som alla experter förutsett.

Jag pratade också om att det krävdes några saker för att vi skulle klara det. Det handlade om vissa nyckelspelare som inte fick gå sönder, och att någon eller några talanger skulle blomma ut på allvar. Det förstnämnda kravet gick rent ut sagt fullständigt åt helvete. Daniel Petersson och Ludde Ernstsson – två av de mest framträdande och viktigaste spelarna för Öster 2003 – blev långtidsskadade. Vinnaren av EF Trophy år 2002 – Daniel Petersson kom tillbaka först efter ca halva säsongen, i ett rätt så nertränat skick (väldigt många mil på träningscykeln…) och i avsaknad av matchträning så kom han inte upp i sin fornstora klass som back/yttermittfältare. Men han visade sannerligen att han fortfarande var en frisparksskytt av grandios rang – att hans 3-3 mot Hammarby hemma inte ens blev nominerat till Årets mål i den patetiska tv-show man kallar ”Fotbollsgalan” är ett hån.

Med Ludde Ernstsson var det ännu värre. Några lösa broskbitar i hans knä gjorde livet surt för ett av det största Österhjärtan som vandrat i ett par skor, och arg och frustrerad mäktade han med några smärtfyllda inhopp i början av säsongen tills han slutligen fick ge upp och inse att huvuddelen av säsongen skulle bli spoilerad. Till sist var han då tillbaka, och vilken Östersupporter kommer någonsin att glömma hans 1-1 kvittering mot Sundsvall hemma – en usel match av rödblått som helhet, men Ludde Ernstsson hade norrlänningarna glömt bort. Plötsligt är han bara där, så rätt placerad och halvmetern högre än Sundsvallförsvararna och skallar stenhårt bollen i krysset… Snacka om nickspecialist. I matchen efter mot Örgryte så händer det ofattbara – ”Ludde Pung” flyttar nyckelbenet i axeln några centimeter och är borta från A-lagsspel för resten av säsongen. Och kanske livet ut, som det ser ut.

Talangerna då? Jodå. Det skulle ju komma en långsmal yngling från Canada med ben som tändstickor som vände upp och ner på hela allsvenskan, men vi sparar väl det bästa till senare…

Förutom ovan nämnda diamant så fick ett annat nyförvärv sitt genombrott – namnet är Johan Svensson och en av Schenkas hetaste önskemål inför 2003. Vår ryske tränare fick som han ville efter en långdragen historia där Johan hade ypperligt svårt att lämna degraderade Mjällby för allsvenska Öster. Till sist så fanns han bara där, gjuten på en yttermittfältsplats och spelade allsvenskt som om han inte gjort annat i sitt liv. Helt klart ett lyckat nyförvärv som bl a Hammarby för närvarande sliter i – helt klart förståeligt. Vi hoppas av hela vårt hjärta att ”Fiskarn”, som Österfansen snabbt döpte sin nya favorit till (”Fiskarna” är en välkänd EF-beteckning på Mjällby AIF för den som undrar) blir kvar i Öster även 2004.

Ett annat ungt nyförvärv som aldrig riktigt fick chansen var Kaspars Gorkss. Letten verkade lite övertänd i de matcher han fick chansen i början av säsongen, men att det rörde sig om en kommande klasspelare var odiskutabelt fallet. Nu försöker Öster att låna ut honom till en annan klubb eftersom man har för många mittbackar. Om jag får blanda in personliga känslor i det här så är jag inte överförtjust i det beslutet. Killen har rätt mentalitet, är given i sitt U21-landslag (bl a sitt lags ”Matchens lirare” i Lettlands U21-match mot Sverige) och har aldrig gnällt en millimeter över sin situation. Det känns som om vi slarvar bort ännu en lett (läs ännu en Andrejs Rubins)…

Våra egna ”talanger” då? Jodå. Främst två stycken klev fram och anpassade sig snabbt till Allsvenskan med fullt godkända insatser i de allra flesta matcherna – Marcus Jonsson och Patrik ”Samba-Putte” Karlsson. De övriga var det tyvärr sämre med. Vi hade hoppats på killar som de Stefano, Steen, Velic och Gitselov men bl a skador och petningar gjorde att åtminstone tre av de fyra nu är helt avskrivna vad gäller Östers IF 2004.

Som tidigare nämnts kommer vi att gå in djupare på spelarnas insatser i en kommande krönika. Så nu till själva fotbollen.

Vi började med att torska med 0-4 mot ett taggat Djurgården i den fullsatta hemmapremiären, och trots den målmässigt stora förlusten såg vi många kvaliteter i laget. Vi trillade boll snyggt offensivt, men vi hade stora hål defensivt – främst på mittfältet. I den kommande magtchen mot Helsingborg var det proppen ur för oss – vinst med 3-0 borta på Olympia och Mikael Thomassons största show i Östertröjan (ett mål och en assist). Vi fortsatte starkt med 0-0 hemma mot Göteborg och en klar vinst i Enköping med 2-0 men sedan tog det tvärstopp med en hands på Värendsvallen mot AIK. Gnagets Frölundaförvärv Arash Talebinejad använde Guds hand för att ta ner bollen och sedermera spela fram gamle Östermördaren Andreas Andersson till 1-0 för svartgult, och detta blev sedan slutresultatet. Sedan kände vi inte igen Öster.

Efter bl a en mängd plågsamma förluster: Landskrona (2-0), Örebro (5-1), Malmö (0-2), Elfsborg (1-2), Örgryte (1-2) , Halmstad (0-3), Halmstad igen (3-0) … Nä, jag orkar inte längre. ”Schenka” fick under denna katastrofala period kicken, och Widén tog över utan att lyckas så jättemycket bättre. Till sist tog vi i alla fall en pinne mot Enköping hemma, och nu var väl de allra flesta övertygade om att vi inte riktigt räckte till som det var. Vi hade fått Peter Wibrån och en brasse (Joao Rodrigo) som förstärkningar, men det räckte inte i alla fall. Vårt försvarsspel var fortfarande ihåligt och det frejdiga anfallsspelet från början av säsongen som bortblåst. Kort sagt så var vi usla under den här perioden.

Vi fick lite positiva vibbar efter den klara segern mot BoIS hemma med 3-0, och det kändes som om hela föreningen fick lite nytt hopp där. Efter 2-0 målet där så spelar vi stundtals mycket, mycket bra fotboll – vi är aggressiva på rätt sätt och finurliga och vågade framåt. Vi pressade därefter AIK på Råsunda (1-1) och Hammarby hemma (4-4) i den kanske allra roligaste matchen
under säsongen, inte minst då vi fick härlig hjälp i supportandet av fans från Hansa Rostock som kommit till Växjö för att hylla Peter Wibrån. ”Peeeter Wibrån – du bist der beste mann…”

Det fortsatte med en mycket bra match i Malmö mot MFF där vi visserligen förlorade (3-2 till ljusblått) men spelade riktigt bra fotboll. Vi hade stora förhoppningar inför Sundsvall hemma, men i matchen som betydde allt så schabblade vi bort allt genom att uppträda som statister och med nöd och näppe fixa 1-1. Vi var tillbaka i dyngan igen skulle det visa sig. Förlust boprta mot Örgryte (4-2) och i matchen efter mot Örebro (förlust hemma med 1-2) var den stora bekräftelsen – nu hade man nästan fått känslan av att laget gett upp. För att ytterligare konstatera faktum lät vi sedan Elfsborg göra 4-0 på oss efter bara 22 minuter, och att i det läget tala om ilskna och förbannade supportrar räckte inte längre. Vansinniga är ett bättre passande ord. Slutet på säsongen är för smärtsamt att ens tänka på, minns ni om ni vill. Jag tänker inte återkalla några som helst minnen därifrån.

Österfotbollen, den som skulle rädda oss kvar, hade brister – främst defensivt. ”Schenka” som lärt ett helt lag att spela teknisk gladfotboll fick som sagt gå efter ungefär halva säsongen, och Leif Widén fick ta över ett lag i spillror. Det såg ut som att han skulle kunna lappa ihop det ett tag, men det räckte inte. Känslan som man hade hela säsongen var den att det var defensiven som inte räckte till, men även offensivt var det under vissa matcher fruktansvärt uddlöst. Ofta i och för sig på grund av att vi hade en förkärlek för att släppa in mål efter 5-10 minuter av första halvlek.

Vi blev som sagt ganska snabbt varse om att vi hade problem med snabbheten i backlinjen, och även i närkampsspelet på mittfältet där vi oerhört ofta tappade boll. Offensivt byggde vi ofta vår fotboll under 2002 på inlägg från kanterna med Luddes panna som måltavla, och de möjligheterna var ju också borta 2003 med anledning av Luddes skador. Det är inget snack om att vi var bättre i Allsvenskan 2003 än 2002 i en rätt medioker Superetta, men det räckte ändå inte. Vi hamnade där vi hamnade för att vi förtjänade det. Och som jag ser det idag så förtjänade egentligen Sundsvall att hamna där också – GIF, ESK och Öster höll helt enkelt inte allsvensk klass 2003. Ett smärtsamt men sant konstaterande.

I nästa krönika behandlar vi spelarinsatserna och då kommer det givetvis att handla mycket om Atiba Hutchinson som just blivit uttagen i världslaget för U20-spelare efter VM. Men även om en pånyttfödd målvakt och två mer än välkomna återvändare. Håll utik!

Publicerad i Nyheter
Arkiv
%d bloggare gillar detta: