En dåres tacktal

Igår så lämnade jag posten som ordförande, idag skriver jag ett kort brev som skall fungera som det tacktal jag egentligen inte hann med att genomföra under själva mötet. Mest för att tala om för er hur roligt det har varit hittills och varför jag valt att hoppa av just nu.


Jag tillkom ju rätt sent i East Front. 1999 var året då jag på allvar vaknade, och insåg att om man vill ha kvar laget i sitt hjärta så är det i den här föreningen man skall verka i. Jag minns det som igår när jag stämde träff med Håcke och Levinsson utanför arenan för att motta några nummer av Öster News, mitt medlemskort och sedan stå i klacken för första gången. Jag minns också hur lätt det vara att bli en del av gänget, man hängde med på några bortamatcher och några interna fester och sen var jag fast.

Det som fascinerar mig allra mest i East Front är att så pass många olika människor kan samlas och ha roligt i samma förening. I vårt fall är det verkligen så att kärleken till Öster binder alla samman, och att de vanliga värderingarna om vilka människor man vill umgås med läggs åt sidan för ett litet tag. I East Front står vi ut med varandra, man kan skaka på huvudet åt den ena eller den andra ibland, men man saknar dem lika fort efter bara några dagars frånvaro. East Front är så nära en andra familj man kan komma.

På tal om familjer så är det dels på grund av min ”första” familj jag hoppar av som ordförande. Jag har ett jobb som innebär mycket resor, och känner helt enkelt att tiden inte riktigt räcker till. Möjligen skulle jag fortfarande kunna hinna med att vara ordförande, men då känner jag att det skulle ha blivit ett tvång istället för något roligt. Dessutom ska man lägga av när det är som roligast…

Jag kommer dock att vara kvar i EF:s omedelbara närhet, så lätt blir ni inte av med mig. Jag kör vidare med eastfront.net och lite småprojekt där jag själv kan styra min tid lite lättare, och givetvis kommer jag att fortsätta se alla hemmamatcher och flera av bortamatcherna. Att följa Öster tillsammans med East Front är något som alla människor borde få uppleva någon gång i livet, och personligen tänker jag uppleva det så många gånger till som det bara är möjligt.

Sist av allt vill jag tacka alla East Frontare för att ni stått bakom mig när det behövts, gett mig ryggdunkar när det varit jobbigt och varit sådana ofattbara glädjespridare i de mest absurda situationer.

Glädje. Gemenskap. Galenskap.

Tobias ”Zingo” Croby

Publicerad i Nyheter
Arkiv
%d bloggare gillar detta: